100 Things I Love About Films

(Vanligtvis skriver jag på svenska på denna blogg. Detta inlägg är dock inspirerat av och ett svar till ett blogginlägg på engelska. Då författaren uppmuntrade folk att göra sina egna listor skriver jag på engelska här så att andra kan ta del av inlägget.)

Travis McClain (blogger, Flickcharter and frequent commenter on this blog) recently made a list of 100 things he loves about films, which I found to be a very fun and rewarding read. He encouraged others to compile their own lists, so I figured I'd give it a shot. Credit for the original concept apparently goes to Beau Kaelin, whose introduction went:

Rather than posting your 100 favorite films (which has been done and overdone), you simply post your favorite things about movies.  I dig the concept, because instead of obsessing over whether the films you put on a list are "objectively good enough" to put on said list, you simply jot down 100 moments/lines/visuals that have made a lasting impression on you or sneak their way into running gags between you and your friends. Just read below and you'll get the idea.

I encourage you to make a list of your own. It's a lot of fun and makes you think of why you love films.

Now, without further ado and in no particular order...

1. The utterly unapologetic approach with which Crank tackles the action genre, understanding that the audience sometimes just wants action and not plot.

2. The way Alfred Hitchcock made film with real depth that still remain highly accessible to a more modern-leaning viewer like myself.

3. Nicolas Cage in total overdrive mode, as seen in films like Vampire's Kiss and Face/Off.

4. Cab Calloway singing "Minnie the Moocher" in Blues Brothers.

5. Watching Love Actually and being able to recognize London locations after having been there myself a few years ago.

6. The visual flair of Hero.

7. Giving a film a second chance to impress me and have it pay off spectacularly.

8. The music store scene in Once, where the two leads play "Falling Slowly".

9. Bill Murray.

10. The opening scene car trip of Fear and Loathing in Las Vegas.

Veckorapport: Dogtooth, Lakeview Terrace, The Adjustment Bureau m.m.

DOGTOOTH (Giorgos Lanthimos, 2009)

Omtalad grekisk film om en udda familj. Föräldrarna styr med järnhand, håller sina tre nästan vuxna barn helt avskärmade från omvärlden och tutar i dom en massa absurda lögner. Till exempel säger man att katter är livsfarliga människoätare, att flygplanen som flyger förbi i skyn bara är små leksaker och att det inte är säkert att lämna husets område förrän man har tappat hörntänderna. Filmen skyr inga medel för att provocera (incestuösa förhållanden utvecklas mellan syskonen, till exempel), och antagligen vill den säga något om farorna med alltför sträng uppfostran eller något. Men här finns ingen egentlig handling. Det är mest bara en serie tabuer som man slår hål på, och filmen står och stampar på samma ruta hela vägen igenom vad gäller tema och budskap. Det måste finnas något mer än så för att det ska bli en meningsfull filmupplevelse. Som det är nu så är det här en väldigt tom film, provokativ enbart för provocerandets skull.

1/5

MACGRUBER (Jorma Taccone, 2010)

Action-komedi baserad på en serie sketcher från Saturday Night Live. Den MacGyver-liknande agenten MacGruber måste sätta stopp för ett kärnvapenattentat. Humorn håller låg nivå och det är väldigt långt mellan skratten (men visst, jag erkänner att jag fnittrade till ett par gånger). Man gör tyvärr inte mycket kul med MacGyver-kopplingen utan verkar mest intresserad av att trycka in så många svordomar som möjligt. Det finns mycket roligare filmer att se på än den här.

2/5

LAKEVIEW TERRACE (Neil LaBute, 2008)

Ett gift par flyttar in i sitt nyköpta hus. Konflikt uppstår mellan de två och polisen som bor granne med dem. Det hela är rasbetonat: maken är vit, frun och grannen är mörkhyade. Och grannen uppskattar inte deras blandäktenskap. Manuset är en stor del till att filmen är så bra som den är. Båda sidorna i konflikten har sina poänger, men det blir aldrig några uppenbara pekpinnar om fördomar och dylikt. Istället får filmen en att tänka i mer annorlunda och outforskade banor. Tvisten börjar med förtäckta hot och skämt men trappas upp med tiden, och dessa thrillerbitar funkar precis lika bra som resten av filmen. Jag hittar helt enkelt inget att klaga på. Det här är, lite överraskande, en riktigt bra film.

5/5

Steven Soderbergh lägger av med film

Steven Soderbergh är en av Amerikas mest mångsidiga regissörer. Där många andra filmskapar försöker skapa sina egna identiter så har Soderbergh sedan slutet av 80-talet istället gjort allt för att undvika detta. Hans filmografi inkluderar så vitt skilda alster som stjärnspäckade kuppfilmen Ocean's Eleven, drogdramat Traffic och närgångna och avskalade debuten Sex, lögner och videoband. Man kan aldrig vara säker på vad man har att vänta sig när man ser på en av Soderberghs filmer.

Men nu planerar 48-åringen att sluta göra film. I en intervju med Studio 360 berättar han att han har tröttnat på filmskapandet och att han tycker sig ha gjort allt han velat göra i sin karriär. Det är inget plötsligt beslut: han har tackat nej till nya projekt i tre år nu och ska bara ha två filmer kvar på schemat innan han lägger av. Liberace, en film om den kände pianisten, och The Man from U.N.C.L.E., baserad på en agentserie från 60-talet med samma namn.

Att Soderbergh slutar med film tycker jag är väldigt tråkigt. Visst, han är lite ojämn. För varje lysande The Girlfriend Experience och underhållande Ocean's-rulle så kommer det något rejält klavertramp. The Limey är till exempel en märklig thriller som aldrig lyckades fånga mitt intresse, och Full Frontal är rent ut sagt usel. Men det som jag likväl uppskattar Soderbergh för är just hans oförutsägbarhet. Han vägrar sorteras in i ett fack. Han vågar ta risker med sitt filmskapande. Liksom alla konstformer så lever film på nyskapande. Soderbergh inser detta och försöker åstadkomma något han aldrig gjort förr med varje film. Hollywood kommer att bli en aning mer förutsägbart när Soderbergh kastar in handduken.

Topp 10 favoritfilmer från 2009

Skulle jag rangordna filmåren från milleniets första årtionde skulle 2009 inte hamna särskilt högt upp. Jämfört med andra år så var det lite väl spretigt mellan topparna på formkurvan. Men visst fanns det filmer att älska det året. Här följer en snabb lista över mina tio favoriter, löst utvalda och rangordnade.

10. Precious (Lee Daniels)

 I'm gonna break through or somebody gonna break through to me. 

9. Vägen (The Road, John Hillcoat)

If I were God, I would have made the world just so and no different. And so I have you. I have you. 

Vad jag har sett i veckan: Studie i brott, Wall Street 2 m.m.

STUDIE I BROTT (Alfred Hitchcock, 1958)

En före-detta polis blir av en gammal vän ombedd att hålla koll på dennes fru, då hon har uppfört sig märkligt på sistone. Kan hon vara besatt av en död släkting? Det här är bara den andra av Alfred Hitchcocks filmer jag har sett (Psycho var den första), men det lär helt klart bli fler. Detta är en riktigt tät och spännande film med story och utförande som håller väldigt bra än i dag.

4/5

PAPER HEART (Nicholas Jasenovec, 2009)

Semi-dokumentär där komikern Charlyne Yi försöker förstå vad kärlek är, då hon aldrig har upplevt det själv och tror sig vara immun mot det. I de mer dokumentära bitarna reser hon runt i Amerika och pratar med vitt skilda människor om deras syn på kärlek. Dessa partier är kanske inte särskilt intressanta eller insiktsfulla, men vissa av de typer hon intervjuar är lite småtrevliga att lyssna på. Men sedan har man lagt till en fejkad story där Yi inleder ett förhållande med skådisen Michael Cera, och jag kan inte för mitt liv förstå vad meningen med detta är. Det är inte på riktigt, säger ingenting och är framförallt inte underhållande. Obegripligt och störigt. Farligt nära en etta.

2/5

WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS (Oliver Stone, 2010)

Uppföljare till 1987 års Wall Street. Gordon Gecko (Michael Douglas) är ute ur fängelset, och vi får följa en ny ung finansman (Shia LaBeouf) som försöker lära från honom. Och samtidigt bryter den stora ekonomiska krisen ut. Storyn känns splittrad och svänger hejvilt mellan analys av finansmarknaden och huvudpersonens privata och yrkesmässiga bekymmer. Det blir rätt så långdraget emellanåt, och liksom i föregångaren så är det väldigt mycket facktermer och pladdrande som det är svårt att hänga med i ordentligt. Vilket är synd, för det är en väldigt imponerande samling skådisar man har fått ihop här. Gecko är dock fortfarande en riktigt intressant karaktär, och Douglas är återigen höjdpunkten.
2/5

Rap med filmtitlar

Det här är rätt så coolt. Rapparen T.Shirt har gjort en låt kallad "24 Frames" där han lyckats få med 120 olika filmtitlar. Och om man som jag gillar långa oavbrutna tagningar i film så kan man nog uppskatta videon också, som utspelar sig i en biograf och är helt utan klipp.

Men ännu bättre i mitt tycke är YouTube-stjärnan DeStorm. Han lyckas förvisso "bara" klämma in 109 filmtitlar i sin "My Life Is Like A Movie", men han gör det på ett smidigare sätt. T.Shirt verkar ibland bara göra det för att få med så många namn möjligt, men DeStorm får sin text att hänga ihop på ett bättre sätt. Den hade kunnat funka till viss del även om det inte hade varit filmtitlar.

Vilken tycker du är bäst av dessa två? Känner du till några andra bra filmrelaterade låtar?

Veckans filmtips: Tvivel

Läs vad jag har att säga om Tvivel på min andra blogg, Bara Bra Film!