Veckorapport: Dogtooth, Lakeview Terrace, The Adjustment Bureau m.m.

DOGTOOTH (Giorgos Lanthimos, 2009)

Omtalad grekisk film om en udda familj. Föräldrarna styr med järnhand, håller sina tre nästan vuxna barn helt avskärmade från omvärlden och tutar i dom en massa absurda lögner. Till exempel säger man att katter är livsfarliga människoätare, att flygplanen som flyger förbi i skyn bara är små leksaker och att det inte är säkert att lämna husets område förrän man har tappat hörntänderna. Filmen skyr inga medel för att provocera (incestuösa förhållanden utvecklas mellan syskonen, till exempel), och antagligen vill den säga något om farorna med alltför sträng uppfostran eller något. Men här finns ingen egentlig handling. Det är mest bara en serie tabuer som man slår hål på, och filmen står och stampar på samma ruta hela vägen igenom vad gäller tema och budskap. Det måste finnas något mer än så för att det ska bli en meningsfull filmupplevelse. Som det är nu så är det här en väldigt tom film, provokativ enbart för provocerandets skull.

1/5

MACGRUBER (Jorma Taccone, 2010)

Action-komedi baserad på en serie sketcher från Saturday Night Live. Den MacGyver-liknande agenten MacGruber måste sätta stopp för ett kärnvapenattentat. Humorn håller låg nivå och det är väldigt långt mellan skratten (men visst, jag erkänner att jag fnittrade till ett par gånger). Man gör tyvärr inte mycket kul med MacGyver-kopplingen utan verkar mest intresserad av att trycka in så många svordomar som möjligt. Det finns mycket roligare filmer att se på än den här.

2/5

LAKEVIEW TERRACE (Neil LaBute, 2008)

Ett gift par flyttar in i sitt nyköpta hus. Konflikt uppstår mellan de två och polisen som bor granne med dem. Det hela är rasbetonat: maken är vit, frun och grannen är mörkhyade. Och grannen uppskattar inte deras blandäktenskap. Manuset är en stor del till att filmen är så bra som den är. Båda sidorna i konflikten har sina poänger, men det blir aldrig några uppenbara pekpinnar om fördomar och dylikt. Istället får filmen en att tänka i mer annorlunda och outforskade banor. Tvisten börjar med förtäckta hot och skämt men trappas upp med tiden, och dessa thrillerbitar funkar precis lika bra som resten av filmen. Jag hittar helt enkelt inget att klaga på. Det här är, lite överraskande, en riktigt bra film.

5/5

Vad jag har sett i veckan: Studie i brott, Wall Street 2 m.m.

STUDIE I BROTT (Alfred Hitchcock, 1958)

En före-detta polis blir av en gammal vän ombedd att hålla koll på dennes fru, då hon har uppfört sig märkligt på sistone. Kan hon vara besatt av en död släkting? Det här är bara den andra av Alfred Hitchcocks filmer jag har sett (Psycho var den första), men det lär helt klart bli fler. Detta är en riktigt tät och spännande film med story och utförande som håller väldigt bra än i dag.

4/5

PAPER HEART (Nicholas Jasenovec, 2009)

Semi-dokumentär där komikern Charlyne Yi försöker förstå vad kärlek är, då hon aldrig har upplevt det själv och tror sig vara immun mot det. I de mer dokumentära bitarna reser hon runt i Amerika och pratar med vitt skilda människor om deras syn på kärlek. Dessa partier är kanske inte särskilt intressanta eller insiktsfulla, men vissa av de typer hon intervjuar är lite småtrevliga att lyssna på. Men sedan har man lagt till en fejkad story där Yi inleder ett förhållande med skådisen Michael Cera, och jag kan inte för mitt liv förstå vad meningen med detta är. Det är inte på riktigt, säger ingenting och är framförallt inte underhållande. Obegripligt och störigt. Farligt nära en etta.

2/5

WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS (Oliver Stone, 2010)

Uppföljare till 1987 års Wall Street. Gordon Gecko (Michael Douglas) är ute ur fängelset, och vi får följa en ny ung finansman (Shia LaBeouf) som försöker lära från honom. Och samtidigt bryter den stora ekonomiska krisen ut. Storyn känns splittrad och svänger hejvilt mellan analys av finansmarknaden och huvudpersonens privata och yrkesmässiga bekymmer. Det blir rätt så långdraget emellanåt, och liksom i föregångaren så är det väldigt mycket facktermer och pladdrande som det är svårt att hänga med i ordentligt. Vilket är synd, för det är en väldigt imponerande samling skådisar man har fått ihop här. Gecko är dock fortfarande en riktigt intressant karaktär, och Douglas är återigen höjdpunkten.
2/5

Vad jag har sett i veckan: Oscarsfilm och skräck

TRUE GRIT (Joel & Ethan Coen, 2010)

Oscarsnominerad remake av John Wayne-rullen De sammanbitna. En ung tjej anlitar en råbarkad U.S. Marshal för att jaga fatt på den man som mördade hennes far. En enkel historia som börjar fint men som inte riktigt håller hela vägen ut för min del (att jag inte är något större western-fan har kanske något med det att göra). Filmen är väldigt konventionell, vilket är förvånande med tanke på att det är bröderna Coen som ligger bakom den. De brukar vara mer ambitiösa än så här. Men visst är det en välgjord film. Jeff Bridges är underhållande, Matt Damon överraskar och stjärnskottet Hailee Steinfeld imponerar rejält i huvudrollen.

3/5

CARRIE (Brian De Palma, 1976)

Skräckfilm om utstött tonårstjej med både über-religiös morsa och telekinetiska krafter. En dryg timmes småseg uppbyggnad med en rätt så imponerande avslutning. Väldigt utstuderad filmning med slow-motion, långa klipp och delad skärm, vilket är lite kul att titta på men knappast bidrar till någon kuslig stämning. Mycket som skulle vara otäckt framstår mer som ofrivilligt komiskt. I överlag en besvikelse.

2/5

THE KING'S SPEECH (Tom Hooper, 2010)

Brittiskt drama om kung George VI och hans kamp för att överkomma sitt stammande i upptakten till andra världskriget. Filmen lyckas bra med det mesta som den strävar efter. Alla tidsenliga detaljer känns trovärdiga och imponerande, storyn bygger effektivt upp till ett tillfredsställande klimax och Colin Firth och Geoffrey Rush är suveräna i rollerna som kung och talpedagog. Dessutom bjuds det på en hel del skön engelsk humor här och där. Men ibland filmen känns ändå lite... standard. Handlingen bjuder inte på några överraskningar, och efter ett tag blir det lite kvävande med all den brittiska adelsvärlden. Filmer är kul att se, men den lämnar inte mycket bestående intryck.

3/5

SHUTTER ISLAND (Martin Scorsese, 2010)

Två poliser beger sig till ett mentalsjukhus på en ö där en dömd mördare har försvunnit. Det hela utvecklar sig till ett spännande mysterium där inget verkar vara vad det ser ut att vara. Filmen slår på stora trumman direkt med mystiska flashbacks och minnesbilder, och det är svårt att inte ryckas med i handlingen. Härlig atmosfär och en grymt imponerande rollista. Martin Scorsese gör sällan dåliga filmer.

4/5

DÖD SNÖ (Tommy Wirkola, 2009)

Norsk skräck-komedi där ett antal ungdomar på semester i en avlägsen fjällstuga blir attackerade av zombies. Men inte vanliga zombies, utan nazist-zombies! Filmen har rätt så mycket Evil Dead-stuk över sig, men den är aldrig det minsta otäck och det dröjer lite väl länge mellan skratten. Den tar sig en aning mot slutet när den satsar mer helhjärtat på komedi-momenten, men det är ändå en rätt så halvsunkig rulle.

2/5

THE OTHERS (Alejandor Amenábar, 2001)

Kvinna med två barn bor i hus i England där det tycks börja spöka. Låter kanske superintressant, men det här är en riktigt välgjord skräckfilm. Tyngden ligger mer på att sakta bygga upp en otrygg stämning än på att skrämmas, och det lyckas man verkligen med. Mörkret härskar överallt då barnen är ljusallergiker, dörrar måste hållas stängda och någonting verkar ligga dolt i husets förflutna. Tillsammans med en svårförutsägbar story och en gedigen insats av Nicole Kidman i huvudrollen så hör det här till de bättre skräckfilmer jag har sett på länge.

5/5

BURIED (Rodrigo Cortés, 2010)

Ryan Reynolds spelar en amerikansk lastbilschaufför i Irak som blir kidnappad och vaknar upp instängd i en kista begravd under jorden. Hela filmen utspelar sig i denna trälåda, och man har inte "fuskat" genom att använda flashbacks eller liknande. Vilket kanske är synd, för det blir faktiskt lite småsegt på sina ställen. Det är dock inte alltför ofta, utan filmen är oftast rätt så spännande när vi följer huvudpersonens jakt efter någon som kan hjälpa honom genom en mobiltelefon. Om inte annat så är det ett intressant upplägg. Minuspoäng för slutet.

3/5

THE FIGHTER (David O. Russell, 2010)

Baserad på en sann historia om boxaren Micky Ward och hans nerknarkade bror Dicky Eklund. Filmen hämtar inspiration från en rad olika boxningsfilmer och levererar en story där både karaktärer och fajter kan få ordentligt utrymme. Boxningsmatcherna är grymt snyggt filmade och soundtracket är klockrent. Men det är skådisarna som lyfter filmen. Mark Wahlberg, Amy Adams och Melissa Leo är samtliga imponerande, men allra bäst är Christian Bale som den lurige och högljudde Dicky. Han har aldrig varit bättre än här.
4/5

Vad jag har sett i veckan: Sorg och high school

RABBIT HOLE (John Cameron Micthell, 2010)

Ett gift par förlorade sin unge son för åtta månader sedan och har fortfarande inte kommit över det ordentligt. Rabbit Hole får en att inse hur sällsynt det är med film där sorg behandlas på ett fängslande sätt. Det blir aldrig överdrivet melodramatiskt, utan visar istället på hur olika människor reagerar olika i svåra utdragna situationer. Tankeväckande och gripande, och faktiskt lite underhållande på sitt eget vis. Nicole Kidman och Aaron Eckhart imponerar.

4/5

ELECTION (Alexander Payne, 1999)

Svart komedi som utspelar sig på en high school där ett val av elevrådsordförande snart ska gå av stapeln. Reese Witherspoon är ambitiös bitch, Chris Klein dumsnäll sportfåne och Matthew Broderick lärare som hamnar mitt i smeten. Filmen gör ett bra jobb med att skapa tredimensionella karaktärer. Det finns goda och dåliga sidor hos alla, och orsaker till allas ageranden. Kanske är Election inte alltid så rolig som den försöker vara och satiren biter inte riktigt hela vägen igenom (måhända för att det är svårt att känna igen sig i situationerna som svensk), men i överlag är det en välgjord film med bra framföranden i huvudrollerna. Sevärd.

3/5

AMERICAN TEEN (Nanette Burstein, 2008)

Dokumentär som följer ett antal olika elever (bitch, nörd, rebell etc.) under deras sista år på en high school i Indiana. De dras med vanliga tonårsbekymmer: kärlek, social hierarki, ängslan över att komma in på college, oro inför famtiden och så vidare. Jag fann mig själv sitta och småle ofta då det är mänskliga och igenkännliga situationer som uppstår, så på det planet fungerar filmen. Problemet är att den som dokumentär inte har någonting att säga. Vi får ingen ordentlig inblick i hur ungdomarna tänker, och det är inget häpnadsväckande som inträffar. Vanliga tonåringar i en vanlig skola, helt enkelt. Man blir aldrig uttråkad, men för att vara en dokumentär känns ändå filmen lite tom på sina ställen.

3/5

Vad jag har sett i veckan: Tvåsamhet och brottslighet

FARVÄL LAS VEGAS (Mike Figgis, 1995)

Nicolas Cage spelar en alkoholist som efter att ha blivit av med sitt jobb åker till Las Vegas för att supa ihjäl sig. Väl där träffar han en prostituerad (Elizabeth Shue) och de blir kära i varandra. Men kanske av fel anledningar. En annorlunda film fylld till brädden med elände och hopplöshet, men också viss sorts ömhet och (becksvart) humor. Och fantastisk musik! Cage gör en av sina bästa roller någonsin, och Shue sackar inte efter för en sekund.

4/5

MIDNIGHT RUN (Martin Brest, 1988)

Helt okej action-komedi med Robert De Niro i rollen som prisjägare som måste föra en pratglad brottsling (Charles Grodin) från New York till Los Angeles, med polis och gangstrar hack i häl. Inte helt lyckad i första halvan där alla medspelare ska introduceras för tittaren, men den tar sig efter hand och visar prov på skön humor, bra action och riktigt fint samspel mellan de två huvudrollsinnehavarna.

3/5

BLUE VALENTINE (Derek Cianfrance, 2010)

Ryan Gosling och Michelle Williams spelar ett gift par vars äktenskap har minst sagt tappat gnistan. Vi får följa dem både under en helg i "nutid" när de ska försöka lappa ihop sitt förhållande, och under den tid när de först träffades och allt var underbart. Lysande film full av starka scener som hela tiden känns genuin och sann. Gosling och Williams visar än en gång att de hör till de bästa "unga" skådespelarna vi har idag. En av fjolårets bästa filmer.

5/5

HARD BOILED (John Woo, 1992)

Riktigt vass Hong Kong-action där poliser försöker få stopp på ett gäng vapensmugglare. En hel del väldigt coola actionscener där man aldrig sparar på krutet. Helt enkelt grymt underhållande. Klart bättre än The Killer, en annan John Woo-rulle jag såg för någon vecka sedan.
4/5

DUELL I SÖDERHAVET (John Boorman, 1968)
Lee Marvin och Toshiro Mifune spelar skeppsbrutna soldater på en öde ö. Då de inte kan varandras språk blir de bittra fiender. Inte så kul som det låter, tyvärr. Den här riktigt hatiska stämningen man skulle vilja ha dyker sällan upp ordentligt, även om det finns en del fräcka scener här och där. Tyvärr sjunker filmen ytterligare i sin andra halva, som dels är ganska seg och dessutom bjuder på ett riktigt kasst slut på filmen. Nej, det här funkade inte riktigt för mig, trots en god idé.
2/5

Vad jag har sett i veckan: Själar, stenar och snabba pengar

Varje söndag tänker jag skriva en kort sammanfattning av de filmer jag har tittat på. Jag kommer även sätta betyg på en skala från 1 till 5, enbart baserat på hur mycket jag gillade filmen.

Jag behöver förresten förslag på vad denna återkommande veckosammanfattning ska heta. Har ni någon bra idé på det så får ni gärna lägga en kommentar eller något.

COLD SOULS (Sofie Barthes, 2009)

Paul Giamatti gör det han gör bäst: spelar en deprimerad stackare på gränsen till sammanbrott. Kruxet här är att han spelar sig själv. Storyn lovar gott: Giamatti anlitar en firma som erbjuder sig att plocka bort själar från personer som känner sig för nedtyngda av dem. Kul koncept, och det bjuds på en del glimtar av svart humor. Tyvärr görs det inte mycket roligt med handlingen, utan istället blir det en seg "thriller" (utan thrills) när huvudpersonens själ hamnar på villovägar i Ryssland och han försöker få tillbaka den. En besvikelse.

2/5

SORAYA M. (Cyrus Nowrasteh, 2008)

Baserad på en sann historia om en kvinna i Iran som blev falskt anklagad för äktenskapsbrott och dömd till att stenas till döds. Givetvis hemskt att sådant här händer i vår värld, men trots en story som är värd att berättas så är det här ingen särskilt bra film. Istället för att ge någon sorts nyans åt vad som utspelar sig och de inblandade människorna så bjuder filmen bara på en helgonlik huvudperson, onda gubbar som som stryker skäggen i gatuhörn som värsta superskurkarna och ett ständigt inbankande av budskapet att "islam är ondskefullt". Det distraherar från vad som i grunden faktiskt är en stark berättelse.

2/5

127 TIMMAR (Danny Boyle, 2010)

Ännu en true story, denna om bersklättraren Aron Ralston som fastnade med armen under en stenbumling i Utah och satt fast i drygt fem dygn. Större delen av filmen utspelar sig alltså vid denna sten och med bara en skådespelare: James Franco. Med smart användande av flashbacks, fantasier, drömmar och den grava faktiska situationen så blir filmen aldrig seg. Snarare smått hypnotisk ibland. Franco gör ett kanonjobb i huvudrollen, och Danny Boyle ökar på sin imponerande meritlista med ännu en stark film som regissör.

4/5

THE TOWN (Ben Affleck, 2010) 
Ben Affleck följer upp sin överraskande lysande regidebut Gone Baby Gone med denna crime-thriller om ett gäng rånare i Boston. Under ett bankrån tar man en tillfällig gisslan, som gängets ledare sedan inleder ett förhållande med. Men fler rån planeras, polisen flåsar dem i nacken och intre stridigheter bubblar. Väldigt cool film med grymma actionscener, bra dialog och fint skådespel av Affleck själv, Jeremy Renner och Pete Postlethwaite i en av sina sista roller innan han gick bort.
4/5

THE COVE (Louie Psihoyos, 2009)

Oscarbelönad dokumentär om delfiner, särskilt i fångenskap, särskilt i en japansk vik där tusentals slaktas varje år till minimal nytta. Filmen fungerar på flera plan. 1) Den är väldigt informativ om ett ämne som inte tas upp så mycket som det borde. 2) Den visar på imponerande filmskapande då personerna bakom filmen möttes av idel motstånd från de japanska myndigheterna under produktionens gång. 3) Den väcker djup känslorespons i sitt starka klimax. Kort sagt: En lysande dokumentär.

5/5