Jag tittar inte på trailers

Okej, jag erkänner: rubriken är en lögn. Om jag ploppar i en DVD i spelaren och en rad trailer börjar köras så hoppar jag inte över dom. Jag väntar inte utanför biosalongen tills filmen börjar för att undvika förhandtittarna. Och om någon berättar om en cool trailer för en ny film jag inte hört talas om så kan jag kanske kolla upp den.

Men annars? Nej, usch och fy för trailer.

Om jag redan vet om att jag vill se en film så finns det ingen anledning för mig att se en trailer. Vad finns det att tjäna på det? Jag tänker ju redan se filmen förr eller senare, så den behöver inte locka mig. Det enda jag skulle kunna få ut från att se trailern är att få reda på sånt jag inte vill ha reda på. Är det en fet actionfilm så kan imponerande specialeffekter eller actionscener förlora sitt överraskningsmoment. Är det en komedi så drar man ofta de bästa skämten i trailern. Och är det ett drama eller dylikt så kan för mycket av handlingen avslöjas. Den löjligt spoiler-fyllda trailern för Cast Away med Tom Hanks är ett klockrent exempel på det sistnämnda (här är den, men klicka inte om du har planer på att se filmen någon gång).

Aaron Eckhart

Inför premiären av The Dark Knight släpptes det fruktansvärt mycket förhandstittar, posters, trailers, filmklipp, bonusmaterial och liknande. Internet drunknade i alla Batman-nyheter. Jag undvek allt så gott jag kunde. Allt jag visste om filmen innan jag såg den var typ att Heath Ledger spelade Jokern. That's it. Ingen aning om storyn, eller om vilka andra rollfigurer som skulle dyka upp. Det var inte förrän jag satt i biosalongen som en polare berättade att "han i Thank You For Smoking" skulle vara med. Sen kom det fram att han spelade Harvey Dent. "Men... är det inte han som blir...?" Jo, det var det ju. Och det hade varit trist att ha vetat om det månader i förväg.

Ännu värre är det när en trailer ljuger. Då pratar jag inte om när den visar klipp från en scen som inte finns med i den slutliga filmen eller så. Nej, jag menar när hela filmen blir framställd i fel ljus. Och det värsta fallet av detta är nog trailern till Bron till Terabitia. Filmen är en fantastiskt fin skildring av allt vad barndom kan innebära. Vänskap, utanförskap, hur barn förhåller sig till vuxna, sorg, glädje och mycket mer. Lämplig för unga, men sevärd för alla åldrar.

Men detta framgår knappast av trailern. Där får man bara se vad som verkar vara en typisk Narnia-aktig fantasyfilm. Man har klämt in så gott som alla specialeffekter som filmer bjuder på och utlovar äventyr och spektakel. Men dessa scener är inte fantasy i filmen, utan fantasi. De två ungarna i filmens huvudroller låtsas att de beger sig till ett magiskt land, men det framställs aldrig som något annat än en lek i filmen. Och det är bara en liten del av allt vad filmen har att erbjuda.

Bron till Terabithia

Som tur är hörde jag talas om Bron till Terabitia på andra vägar och såg inte trailern förrän efter att jag sett filmen. Hade jag sett trailern först hade jag antagligen aldrig velat se filmen i helhet, då den inte verkar det minsta intressant i den förhandstitten. Produktionsbolaget har varit pengahungrigt och velat roffa åt sig av småbarnsfamiljerna som flockade till alla fantasyfilmer som var i ropet just då. Men de som ville se fantasy-äventyr lämnade antagligen biosalongen besvikna, och de som hade velat se filmen för vad den faktiskt var stannade hemma utan att veta vad de gått miste om. Trailern förstör filmen i jakt på den allsmäktiga dollarn.

Just Bron till Terabitia är ett fall i särklass, men det finns många filmer som till olika grad inte får en helt rättvis bild uppmålad av sina trailers (TV Tropes har en lång lista här). Har man tur så får man nys om att trailern ljuger innan man bestämmer sig för att ignorera filmen helt, men oftast är så inte fallet. Hur många gånger har det hänt dig att du sett en trailer som såg dålig ut, men där du ändå av någon anledning såg filmen och tyckte den var jättebra? Antagligen inte särskilt ofta.

Visst finns det många bra trailers som gör vad de ska vad det gäller att bygga intresse för sina filmer på ett bra sätt, utan att ljuga eller avslöja för mycket. Och de är förstås jätteviktiga i reklamsammanhang, så tro inte att jag förespråkar att trailer borde bannlysas eller liknande. Men jag tänker inte söka upp dom själv. Behöver jag ha reda på vad en film handlar om så läser jag mig hellre till det. Och som sagt var: om jag redan vet om att jag vill se den så behöver jag inte se en trailer. Jag vill inte råka ut för en Cast Away eller en Bron till Terabitia.

Eller, rättare sagt: jag vill råka ut för en Cast Away eller en Bron till Terabitia. Och därför tittar jag inte på trailers.

VARNING! Denna trailer avslöjar hela handlingen!

VARNING! Denna trailer ljuger!

Dr Flickchart eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig rangordna filmer

Vilken film är bäst: The Dark Knight eller American Pie 5: The Naked Mile? Har man haft oturen att ha sett den senare så bör det inte vara något svårt val. The Terminator vs Terminator 2: Judgment Day, då? Där kan nog de flesta också välja en favorit, även om man gillar båda filmerna. Det är samma genrer så man kan lätt använda samma måttstock för de båda, plus att de ju är del av samma serie så man har kanske ofta funderat på vilken av dom man gillar bäst. Men låt oss ta ett tredje exempel. Vilken film är bäst: Sagan om Ringen eller Dum & Dummare? En bra äventyrsfilm eller en rolig komedi? Hur jämför man dom med varandra? Går det överhuvudtaget?

Det är kanske meningslöst att jämföra filmer med varandra. En bra film är en bra film är en bra film, och huruvida den är bättre än en annan bra film spelar väl ingen roll egentligen. Jag tänkte lite i sådana banor ett bra tag. Fick jag en fråga om vad som var mina fem favoritfilmer från 90-talet skulle jag tänka ut de fem filmerna och sen svara på frågan med en lista "utan inbördes ordning". För jag ville inte jämföra och rangordna. Det kändes överflödigt och osjysst. Kunde det inte räcka med att säga att dessa fem filmer gillar jag bättre än alla andra filmer från 90-talet?

 Tre bra filmer från 90-talet... men vilken är bäst?

Klart att det kunde räcka. Men är inte rangordning bara en grundläggande bedömning dragen till sin yttersta spets? Vem som helst som ser en film kan säga om den var dålig, okej eller bra. Folk som recenserar film har kanske en sifferskala på 5 eller 10 steg, eller kanske 100.  Vare sig det är medvetet eller omedvetet så kommer all sorts bedömning från jämförelse. Har man bara sett superbra filmer så framstår en "okej" film som dålig. Och vice versa. Allt är relativt. Allt. Och om allt är relativt så går allt att jämföra.

På sajten Flickchart handlar allt om att jämföra. Du får två filmer att välja mellan. Klicka på den du tycker bäst om. Två filmer till. Klicka igen. Två filmer till. Får du upp en du inte har sett så klickar du på "Haven't seen it" och får upp en annan istället. Flickchart håller koll på alla val du gör och sammanställer en personlig rankinglista åt dig där man kan se vilka som är ens favoritfilmer. Där finns också en sammanställning av alla användares val: The Best Movies of All Time. Och behöver man filmtips kan man enkelt få fram en lista över de bästa filmerna man inte har sett, bland användarna ofta kallad ens "List of Shame". Själv borde jag till exempel se Maffiabröder och Gudfadern del 2, enligt Flickchart.

Exempel på ett typisk Flickchart-val

Det hela bör dock mest ses som en kul grej. Att verkligen ordna en helt sanningsenlig lista med Flickcharts system skulle ta fruktansvärt lång tid. Men det är ett roligt tidsfördriv. Särskilt i början kan det vara rätt beroendeframkallande att klicka sig fram och se filmer hoppa upp och ner på ens lista. Och när man tröttnar på att jämföra helt random filmer så kan man filtrera utbudet. Vad sägs om att bara få upp 80-talsrullar att välja mellan, eller kanske komma fram till vad som är världens bästa vampyrfilmer?

En annan rolig grej med Flickchart är möjligheten att lämna kommentarer på varje individuell "match". Vissa parningar är det många personer som har synpunkter på, t. ex. Spider-Man 2 vs Iron Man, Oscars-duellerande No Country For Old Men vs There Will Be Blood eller ovannämnda Terminator vs Terminator 2. Där finns det någon klar koppling mellan filmerna, men ibland undrar man vad som har lett till så mycket diskussion mellan två filmer. Bland annat så har 62 personer jämfört, funderat och haft något att säga om Saw vs Lost in Translation, trots att filmerna inte kunde vara mer olika. En del kommentarer man kan hitta är väldigt genomtänkta och intressanta. Till exempel ett par som jämför de kvinnliga huvudpersonerna i Roman Polanskis Repulsion och James Camerons Aliens.

Som sagt var är Flickchart inget verktyg man använder för att skapa hållbara rankinglistor. Likväl har sidan hjälpt mig att rangordna lättare. På Flickchart finns det ingen "hoppa över" eller "pass" knapp. Du måste välja. Även när det råkar vara en svår match mellan två av dina favoriter. Vilken film gillar du mest? Vilken film skulle du helst vilja se om just nu? Om du bara fick välja en film att titta på i resten av ditt liv, vilken av dessa två skulle det vara? Och det är ju precis det man gör om man gör en rankinglista: man kommer fram till ett antal tänkbara kandidater, och sedan jämför man dem med varandra.

Med andra ord: att rangordna kan vara kul så länge man är införstådd med att det bara är en kul grej. Ingenting skrivs i sten, ingenting är på blodigt allvar, och ingen filmskapare blir ledsen för att hans eller hennes film bara hamnar på fjärde istället för tredje plats på min lista över favoritfilmer från 90-talet. Och på Flickchart är det alltid kul att jämföra.

(Om ni börjar använda er av Flickchart får ni gärna lägga till mig som vän där. Här är min profilsida.)

Hjärna vs Hjärta: Varför jag bryr mig om Oscarsgalan

Oscarsgalan är ett krasst jippo. Det som utger sig för att vara en tillställning där årets bästa filmer ska premieras har ofta mer att göra med vilka produktionsbolag som har råd att satsa mest pengar på att marknadsföra filmerna i rätta kanaler än med vad som faktiskt är bra eller inte. Man fnyser lite lätt åt actionfilmer och raka komedier, samtidigt som man gärna vänder ett blint öga åt det mesta som inte är på engelska. Det är bara vissa typer av filmer som räknas som "Oscarsfilmer".

Allt detta är sant, eller åtminstone möjligt, eller åtminstone giltiga åsikter. Ändå älskar jag Oscarsgalan. Men det gäller att ha rätt inställning. Oscarsgalan är mer intressant för Hjärnan än för Hjärtat. Mer om detta snart.

Nu på tisdagen den 25 januari kommer nomineringarna för årets gala, där 2010 års bästa filmer ska koras, att utannonseras av The Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). Många hoppfulla filmskapare kommer att bli lyckliga, och ännu fler kommer att få gå hem tomhänta och hoppas på bättre lycka nästa år. De som blir nominerade får en hetsig månad framöver där de kommer flänga runt på intervjuer, PR-tillställningar, filmvisningar, fester och en massa annat, allt för att påkalla folks uppmärksamhet och se till att ingen glömmer bort dom när röstsedlarna ska lämnas in. Allt för chansen att vinna en liten staty.

Men det är givetvis inte bara för att få ha en guldgubbe på hyllan där hemma. Med en vinst på Oscarsgalan får filmen extra gratis publicitet, och de individuella personer som vinner priser (vare sig de är skådisar, manusförfattare eller makeup-artister) blir mer eftertraktade i sina yrkesliv. Bara att kunna ståta med en Bästa Film-nominering på DVD-fodralet gör att filmen kan locka extra köpare. Hela AMPAS syfte är att föra filmskapandet framåt och att få folk att öppna ögonen för bra film, och de bitarna lyckas de med varje år när Oscarscirkusen drar igång. Oscarstatyerna fyller alltså en funktion.

Men varför sitter jag bänkad framför skärmen den 27 februari? Varför längtar jag just nu till på tisdag när nomineringarna ska tillkännages? Det är inte för att jag hoppas på att mina favoriter ska nomineras. Eller jo, okej, den biten finns ju också med på ett hörn, men det är inte the main attraction. Det där hör till Hjärtat, inte Hjärnan.

Hjärnan i sammanhanget är att förutspå rätt vinnare och nomineringar i förväg. Bloggare spekulerar fram och tillbaka med varandra, journalister analyserar och alla tror att de vet mer än dom gör. Man granskar vilka filmer som vinner vilka priser på vilka filmfestivaler under året, vilka priser som statistiskt sett brukar överenstämma med Oscarsvinster och varför det kan stämma eller inte stämma just detta året. Man bevakar trender, vilka filmer som är i ropet (om det snackas om en film heter det att den har "buzz", ett nyckelord) och vilka som håller på att falla undan. De säkra korten spikas, de svaga ignoreras en efter en, och alla försöker hitta de potentiella skrällarna att satsa på.

Det är en hel vetenskap. Kanske världens mest onödiga, för såvida du inte deltar i vadslagning så är bragging rights det enda du kan vinna (och då är det ändå ingen tävling). Likväl engagerar det väldigt många människor. Framförallt på senare år på nätet har Oscarsbloggandet exploderat, både bland "riktiga" reportrar på amerikanska tidningar och bland vanligt filmintresserat folk. Varför detta har hänt kan man spekulera i. Jag vet inte. Men för mig personligen så är det kanske bara för att jag gillar film (och nu dyker Hjärtat ändå upp igen). Även om mycket bra film inte uppmärksammas av Akademien och mycket jag inte gillar ibland får för mycket utrymme så gillar jag i regel de filmer de nominerar. Som tidigare sagt så gör en nominering att en film får mer uppmärksamhet, och det tycker jag är jättekul när det händer en film jag gillar.

Jennifer Lawrence i Winter's Bone

Exempel: För någon vecka sedan skrev jag om bioaktuella Winter's Bone på min andra blogg Bara Bra Film. Winter's Bone med sin budget på knappa 2 miljoner dollar (en struntsumma i filmvärlden) är en av filmerna som förväntas slåss om nomineringar för årets gala. Under det gångna året har det skrivits otaliga mängder ord om filmens Oscarschanser. Hade det inte varit för hela den cirkusen så hade filmen fått ett par omnämnanden på filmfestivaler för att sedan stillsamt ha släppts på DVD och mest fallit i skymundan. Nu har istället fler människor sökt upp den för att se vad allt snack handlar om. Därmed inte sagt att Winter's Bone har blivit en mega-hit eller något sådant, men att Oscarsracet har höjt dess profil mångfaldigt är det inget snack om.

Så för varje ord man skriver om en film ökar man chanserna för att någon någonstans ska bli nyfiken och se den. Sådant är kul. Men även om man bortser från det så är hela grejen en rolig tankenöt. Det är en blandning av detektivarbete, analyserande, sannolikhetslära och statistik, men även psykologi, magkänsla och tur. Det är något man kan ägna sig åt lite grann från och till under en längre tid (Oscarssäsongen börjar i regel tidigt på hösten), och racet blir mer och mer intressant ju längre fram det går. Vissa som tippar på hästar eller spekulerar på aktiemarknaden hade gjort det även om det inte funnits så mycket pengar i det. Det är nog lite samma grejer som det som lockar här. Fast detta handlar om film, så gillar man film blir det så klart mer intressant än andra alternativ.

Så det är alltså därför jag bryr mig så mycket om en glorifierad fackfest där den amerikanska filmvärlden under en kväll klappar varandra på ryggen. Visst går det att vara cyniker och fokusera på de mindre smickrande dragen av tillställningen. Men som sagt var går det att finna gott i vad Akademien sysslar med också. Och i slutändan så tycker jag att det hela är roligt och intressant. Det är ett annat sätt för mig att dra glädje av mitt filmintresse.

Kevin Spacey, American Beauty

Och om AMPAS ibland dessutom kan lyckas ge pris till film jag älskar så är det bara grädde på moset. De gav min favoritfilm American Beauty pris för Bästa Film det året den kom ut. Folk som gör sådant kan inte vara helt fel ute.

Har du något som helst intresse för Oscarsgalan?