Dr Flickchart eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig rangordna filmer

Vilken film är bäst: The Dark Knight eller American Pie 5: The Naked Mile? Har man haft oturen att ha sett den senare så bör det inte vara något svårt val. The Terminator vs Terminator 2: Judgment Day, då? Där kan nog de flesta också välja en favorit, även om man gillar båda filmerna. Det är samma genrer så man kan lätt använda samma måttstock för de båda, plus att de ju är del av samma serie så man har kanske ofta funderat på vilken av dom man gillar bäst. Men låt oss ta ett tredje exempel. Vilken film är bäst: Sagan om Ringen eller Dum & Dummare? En bra äventyrsfilm eller en rolig komedi? Hur jämför man dom med varandra? Går det överhuvudtaget?

Det är kanske meningslöst att jämföra filmer med varandra. En bra film är en bra film är en bra film, och huruvida den är bättre än en annan bra film spelar väl ingen roll egentligen. Jag tänkte lite i sådana banor ett bra tag. Fick jag en fråga om vad som var mina fem favoritfilmer från 90-talet skulle jag tänka ut de fem filmerna och sen svara på frågan med en lista "utan inbördes ordning". För jag ville inte jämföra och rangordna. Det kändes överflödigt och osjysst. Kunde det inte räcka med att säga att dessa fem filmer gillar jag bättre än alla andra filmer från 90-talet?

 Tre bra filmer från 90-talet... men vilken är bäst?

Klart att det kunde räcka. Men är inte rangordning bara en grundläggande bedömning dragen till sin yttersta spets? Vem som helst som ser en film kan säga om den var dålig, okej eller bra. Folk som recenserar film har kanske en sifferskala på 5 eller 10 steg, eller kanske 100.  Vare sig det är medvetet eller omedvetet så kommer all sorts bedömning från jämförelse. Har man bara sett superbra filmer så framstår en "okej" film som dålig. Och vice versa. Allt är relativt. Allt. Och om allt är relativt så går allt att jämföra.

På sajten Flickchart handlar allt om att jämföra. Du får två filmer att välja mellan. Klicka på den du tycker bäst om. Två filmer till. Klicka igen. Två filmer till. Får du upp en du inte har sett så klickar du på "Haven't seen it" och får upp en annan istället. Flickchart håller koll på alla val du gör och sammanställer en personlig rankinglista åt dig där man kan se vilka som är ens favoritfilmer. Där finns också en sammanställning av alla användares val: The Best Movies of All Time. Och behöver man filmtips kan man enkelt få fram en lista över de bästa filmerna man inte har sett, bland användarna ofta kallad ens "List of Shame". Själv borde jag till exempel se Maffiabröder och Gudfadern del 2, enligt Flickchart.

Exempel på ett typisk Flickchart-val

Det hela bör dock mest ses som en kul grej. Att verkligen ordna en helt sanningsenlig lista med Flickcharts system skulle ta fruktansvärt lång tid. Men det är ett roligt tidsfördriv. Särskilt i början kan det vara rätt beroendeframkallande att klicka sig fram och se filmer hoppa upp och ner på ens lista. Och när man tröttnar på att jämföra helt random filmer så kan man filtrera utbudet. Vad sägs om att bara få upp 80-talsrullar att välja mellan, eller kanske komma fram till vad som är världens bästa vampyrfilmer?

En annan rolig grej med Flickchart är möjligheten att lämna kommentarer på varje individuell "match". Vissa parningar är det många personer som har synpunkter på, t. ex. Spider-Man 2 vs Iron Man, Oscars-duellerande No Country For Old Men vs There Will Be Blood eller ovannämnda Terminator vs Terminator 2. Där finns det någon klar koppling mellan filmerna, men ibland undrar man vad som har lett till så mycket diskussion mellan två filmer. Bland annat så har 62 personer jämfört, funderat och haft något att säga om Saw vs Lost in Translation, trots att filmerna inte kunde vara mer olika. En del kommentarer man kan hitta är väldigt genomtänkta och intressanta. Till exempel ett par som jämför de kvinnliga huvudpersonerna i Roman Polanskis Repulsion och James Camerons Aliens.

Som sagt var är Flickchart inget verktyg man använder för att skapa hållbara rankinglistor. Likväl har sidan hjälpt mig att rangordna lättare. På Flickchart finns det ingen "hoppa över" eller "pass" knapp. Du måste välja. Även när det råkar vara en svår match mellan två av dina favoriter. Vilken film gillar du mest? Vilken film skulle du helst vilja se om just nu? Om du bara fick välja en film att titta på i resten av ditt liv, vilken av dessa två skulle det vara? Och det är ju precis det man gör om man gör en rankinglista: man kommer fram till ett antal tänkbara kandidater, och sedan jämför man dem med varandra.

Med andra ord: att rangordna kan vara kul så länge man är införstådd med att det bara är en kul grej. Ingenting skrivs i sten, ingenting är på blodigt allvar, och ingen filmskapare blir ledsen för att hans eller hennes film bara hamnar på fjärde istället för tredje plats på min lista över favoritfilmer från 90-talet. Och på Flickchart är det alltid kul att jämföra.

(Om ni börjar använda er av Flickchart får ni gärna lägga till mig som vän där. Här är min profilsida.)

Ironclad trailer

Ironclad är en actionfilm som utspelar sig i medeltidens England, där kung John försöker hålla samman sitt rike och sätter skräck i befolkningen. Ett uppror drar igång under, och filmen fokuserar på belägringen av Rochester slott där baron Albany, en av upprorsmännen, försöker hålla stånd mot kungens armé.

En ny trailer för filmen har nu dykt upp (tack till Slashfilm!).

Nog för att det verkar kunna bli en helt okej film baserad på den action man får se i trailern, men det som gör mig riktigt intresserad är Paul Giamatti som spelar den onde kungen. Han är en av mina favoritskådisar, och det här är lite annorlunda från de roller man vanligtvis ser honom i. Att se honom skrika och domdera känns faktiskt väldigt rätt. Den här filmen får man nog ta och hålla ögonen på.

Veckans filmtips: Farväl Las Vegas

Läs vad jag tycker om Farväl Las Vegas på min andra blogg, Bara Bra Film!

The King's Speech vinner hos SAG

 Screen Actors Guild, skådisarnas branschförening, höll även de sin prisutdelning igår (eller inatt för oss Europeer). Det bjöds inte på några överraskningar bland filmpriserna. The King's Speech vann för Bästa ensemble och ser nu ohejdbar ut i marschen mot Oscarsgalan. Colin Firth blev bästa manliga huvudrollsinnehavare för samma film, Natalie Portman tog bästa kvinnliga huvudroll som psyko balletdansös i Black Swan, och Christian Bale och Melissa Leo vann de två birollspriserna, båda för The Fighter. Samtliga fyra har ansetts vara favoriter i sina respektive kategorier ett tag nu.

Därmed inte sagt att saker och ting inte kan ändras mellan nu och Oscarsgalan. Inte i kategorien Bästa film då, alltså. Den är så gott som avgjord vid det här laget. Det har bara hänt en enda gång tidigare att en film vunnit hos PGA, DGA och SAG utan att ta hem Oscarn för Bästa film (Apollo 13 som förlorade mot Braveheart 1995, men Apollo 13 hade ett handikapp då dess regissör Ron Howard inte var Oscarsnominerad för Bästa regi). Däremot så kommer birollsinnehavarna i The King's Speech att ha möjlighet att överraska. I och med att filmen är så omtyckt nu så kan Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter nog lyckas sno åt sig lite röster här och där. Vi får se.

Vad jag har sett i veckan: Tvåsamhet och brottslighet

FARVÄL LAS VEGAS (Mike Figgis, 1995)

Nicolas Cage spelar en alkoholist som efter att ha blivit av med sitt jobb åker till Las Vegas för att supa ihjäl sig. Väl där träffar han en prostituerad (Elizabeth Shue) och de blir kära i varandra. Men kanske av fel anledningar. En annorlunda film fylld till brädden med elände och hopplöshet, men också viss sorts ömhet och (becksvart) humor. Och fantastisk musik! Cage gör en av sina bästa roller någonsin, och Shue sackar inte efter för en sekund.

4/5

MIDNIGHT RUN (Martin Brest, 1988)

Helt okej action-komedi med Robert De Niro i rollen som prisjägare som måste föra en pratglad brottsling (Charles Grodin) från New York till Los Angeles, med polis och gangstrar hack i häl. Inte helt lyckad i första halvan där alla medspelare ska introduceras för tittaren, men den tar sig efter hand och visar prov på skön humor, bra action och riktigt fint samspel mellan de två huvudrollsinnehavarna.

3/5

BLUE VALENTINE (Derek Cianfrance, 2010)

Ryan Gosling och Michelle Williams spelar ett gift par vars äktenskap har minst sagt tappat gnistan. Vi får följa dem både under en helg i "nutid" när de ska försöka lappa ihop sitt förhållande, och under den tid när de först träffades och allt var underbart. Lysande film full av starka scener som hela tiden känns genuin och sann. Gosling och Williams visar än en gång att de hör till de bästa "unga" skådespelarna vi har idag. En av fjolårets bästa filmer.

5/5

HARD BOILED (John Woo, 1992)

Riktigt vass Hong Kong-action där poliser försöker få stopp på ett gäng vapensmugglare. En hel del väldigt coola actionscener där man aldrig sparar på krutet. Helt enkelt grymt underhållande. Klart bättre än The Killer, en annan John Woo-rulle jag såg för någon vecka sedan.
4/5

DUELL I SÖDERHAVET (John Boorman, 1968)
Lee Marvin och Toshiro Mifune spelar skeppsbrutna soldater på en öde ö. Då de inte kan varandras språk blir de bittra fiender. Inte så kul som det låter, tyvärr. Den här riktigt hatiska stämningen man skulle vilja ha dyker sällan upp ordentligt, även om det finns en del fräcka scener här och där. Tyvärr sjunker filmen ytterligare i sin andra halva, som dels är ganska seg och dessutom bjuder på ett riktigt kasst slut på filmen. Nej, det här funkade inte riktigt för mig, trots en god idé.
2/5