TRUE GRIT (Joel & Ethan Coen, 2010)
Oscarsnominerad remake av John Wayne-rullen De sammanbitna. En ung tjej anlitar en råbarkad U.S. Marshal för att jaga fatt på den man som mördade hennes far. En enkel historia som börjar fint men som inte riktigt håller hela vägen ut för min del (att jag inte är något större western-fan har kanske något med det att göra). Filmen är väldigt konventionell, vilket är förvånande med tanke på att det är bröderna Coen som ligger bakom den. De brukar vara mer ambitiösa än så här. Men visst är det en välgjord film. Jeff Bridges är underhållande, Matt Damon överraskar och stjärnskottet Hailee Steinfeld imponerar rejält i huvudrollen.3/5
CARRIE (Brian De Palma, 1976)
Skräckfilm om utstött tonårstjej med både über-religiös morsa och telekinetiska krafter. En dryg timmes småseg uppbyggnad med en rätt så imponerande avslutning. Väldigt utstuderad filmning med slow-motion, långa klipp och delad skärm, vilket är lite kul att titta på men knappast bidrar till någon kuslig stämning. Mycket som skulle vara otäckt framstår mer som ofrivilligt komiskt. I överlag en besvikelse.2/5
THE KING'S SPEECH (Tom Hooper, 2010)
Brittiskt drama om kung George VI och hans kamp för att överkomma sitt stammande i upptakten till andra världskriget. Filmen lyckas bra med det mesta som den strävar efter. Alla tidsenliga detaljer känns trovärdiga och imponerande, storyn bygger effektivt upp till ett tillfredsställande klimax och Colin Firth och Geoffrey Rush är suveräna i rollerna som kung och talpedagog. Dessutom bjuds det på en hel del skön engelsk humor här och där. Men ibland filmen känns ändå lite... standard. Handlingen bjuder inte på några överraskningar, och efter ett tag blir det lite kvävande med all den brittiska adelsvärlden. Filmer är kul att se, men den lämnar inte mycket bestående intryck.3/5
SHUTTER ISLAND (Martin Scorsese, 2010)
Två poliser beger sig till ett mentalsjukhus på en ö där en dömd mördare har försvunnit. Det hela utvecklar sig till ett spännande mysterium där inget verkar vara vad det ser ut att vara. Filmen slår på stora trumman direkt med mystiska flashbacks och minnesbilder, och det är svårt att inte ryckas med i handlingen. Härlig atmosfär och en grymt imponerande rollista. Martin Scorsese gör sällan dåliga filmer.4/5
DÖD SNÖ (Tommy Wirkola, 2009)
Norsk skräck-komedi där ett antal ungdomar på semester i en avlägsen fjällstuga blir attackerade av zombies. Men inte vanliga zombies, utan nazist-zombies! Filmen har rätt så mycket Evil Dead-stuk över sig, men den är aldrig det minsta otäck och det dröjer lite väl länge mellan skratten. Den tar sig en aning mot slutet när den satsar mer helhjärtat på komedi-momenten, men det är ändå en rätt så halvsunkig rulle.2/5
THE OTHERS (Alejandor Amenábar, 2001)
Kvinna med två barn bor i hus i England där det tycks börja spöka. Låter kanske superintressant, men det här är en riktigt välgjord skräckfilm. Tyngden ligger mer på att sakta bygga upp en otrygg stämning än på att skrämmas, och det lyckas man verkligen med. Mörkret härskar överallt då barnen är ljusallergiker, dörrar måste hållas stängda och någonting verkar ligga dolt i husets förflutna. Tillsammans med en svårförutsägbar story och en gedigen insats av Nicole Kidman i huvudrollen så hör det här till de bättre skräckfilmer jag har sett på länge.5/5
BURIED (Rodrigo Cortés, 2010)
Ryan Reynolds spelar en amerikansk lastbilschaufför i Irak som blir kidnappad och vaknar upp instängd i en kista begravd under jorden. Hela filmen utspelar sig i denna trälåda, och man har inte "fuskat" genom att använda flashbacks eller liknande. Vilket kanske är synd, för det blir faktiskt lite småsegt på sina ställen. Det är dock inte alltför ofta, utan filmen är oftast rätt så spännande när vi följer huvudpersonens jakt efter någon som kan hjälpa honom genom en mobiltelefon. Om inte annat så är det ett intressant upplägg. Minuspoäng för slutet.3/5
THE FIGHTER (David O. Russell, 2010)
Baserad på en sann historia om boxaren Micky Ward och hans nerknarkade bror Dicky Eklund. Filmen hämtar inspiration från en rad olika boxningsfilmer och levererar en story där både karaktärer och fajter kan få ordentligt utrymme. Boxningsmatcherna är grymt snyggt filmade och soundtracket är klockrent. Men det är skådisarna som lyfter filmen. Mark Wahlberg, Amy Adams och Melissa Leo är samtliga imponerande, men allra bäst är Christian Bale som den lurige och högljudde Dicky. Han har aldrig varit bättre än här.4/5
I've seen two of these. I enjoyed True Grit quite a lot; the chemistry between Hailee Steinfeld, Jeff Bridges and Matt Damon was strong and I thought the landscapes were gorgeous. I know I've praised Deakins's cinematography elsewhere, but I really do credit him with keeping the film feeling kinetic during long bouts of exposition. It's at #135 on my Flickchart, and I'm told there that I would award it 4 1/2 stars. I suspect over time that will settle to an even four.
SvaraRaderaI finally saw Carrie last September, and found myself empathizing easily and strongly with Sissy Spacek's titular character. I'm not generally a revenge-minded person, but I was frankly rooting for everyone in that movie to get their comeuppance and felt no compassion for them when they got it. Out of curiosity, did you read a lesbian subtext to the way Betty Buckley played the gym coach? I did, and I found that added an interesting dynamic to the film. It's at #185 on my Flickchart, good for 4 stars. The ranking seems high to me, but the stars sound about right.
Yeah, there was definitely something going on with the coach. She'd always go on about Carrie's looks more than anything, which seemed a bit odd if you read it in a different way. I'm just not entirely sure what end that approach serves. Showing that people could be attracted to Carrie if things had turned out differently, maybe? But why have it be a lesbian? Counterpoint to the mother figure she didn't have at home? Hmm...
SvaraRaderaI think most people simply took the gym coach as being the maternal figure her mother wasn't. If, though, you read the lesbian subtext that I saw and then consider, say, how the coach came to Carrie's defense over getting her period or how interested she seemed to be about whether Carrie had a date to prom, then the question becomes, "Was she interested in Carrie herself?" It presents the idea of the coach imagining herself as Carrie's rescuer and defender, not in her capacity as an authority figure but as someone attracted to the vulnerable, lonely girl.
SvaraRaderaIt's surprising, actually, how many more layers to the movie are revealed by this one interpretation!
A key point here is the fact that the period scene happens right at the start of the film. We don't know what the relationship between Carrie and the gym coach was prior to that, so there's some ambiguity preserved there. Considering all the sexual imagery present throughout the film (e.g. the water-spraying fire hose at the prom), I'd say any implied homoerotic undercurrents going on most likely weren't unintentional. But yeah, it does kind of shine a different light at the movie. Odds are I should give it a second chance somewhere down the line.
SvaraRadera