A Life In Movies

Andy over at Fandango Groovers Movie Blog recently started a blog project called A Life In Movies. The idea is that you pick your favourite movie from every year since you were born. I thought it sounded like a neat idea, so here's my list. No runner-ups, no honourable mentions, no mercy.

1983

Star Wars - Episode VI: Return of the Jedi (Richard Marquand)

While I'm certainly no major Star Wars fan, the original trilogy are really fun movies. Contrary to most, Return of the Jedi has always been my favourite of the series. It brings a satisfying end to the struggle between the rebels and the empire, closes out the various characters' personal story arcs, and does it all with a nice helping of action to boot. Plus, I've always been fond of the Ewoks.

1984

This Is Spinal Tap (Rob Reiner)

Hilarious and highly quotable, this lampooning of heavy metal tropes is still the quintessential mockumentary. A comedy classic with a rocking soundtrack.

1985

The Quiet Earth (Geoff Murphy)

This New Zealand post-apocalyptic flick, about a man who wakes up to find that he's seemingly the last human being on Earth, deserves more recognition than it tends to get. It developes into an intriguing tale about the nature of man, sometimes bizarre, but always thought-provoking. Great atmosphere too.

100 Things I Love About Films

(Vanligtvis skriver jag på svenska på denna blogg. Detta inlägg är dock inspirerat av och ett svar till ett blogginlägg på engelska. Då författaren uppmuntrade folk att göra sina egna listor skriver jag på engelska här så att andra kan ta del av inlägget.)

Travis McClain (blogger, Flickcharter and frequent commenter on this blog) recently made a list of 100 things he loves about films, which I found to be a very fun and rewarding read. He encouraged others to compile their own lists, so I figured I'd give it a shot. Credit for the original concept apparently goes to Beau Kaelin, whose introduction went:

Rather than posting your 100 favorite films (which has been done and overdone), you simply post your favorite things about movies.  I dig the concept, because instead of obsessing over whether the films you put on a list are "objectively good enough" to put on said list, you simply jot down 100 moments/lines/visuals that have made a lasting impression on you or sneak their way into running gags between you and your friends. Just read below and you'll get the idea.

I encourage you to make a list of your own. It's a lot of fun and makes you think of why you love films.

Now, without further ado and in no particular order...

1. The utterly unapologetic approach with which Crank tackles the action genre, understanding that the audience sometimes just wants action and not plot.

2. The way Alfred Hitchcock made film with real depth that still remain highly accessible to a more modern-leaning viewer like myself.

3. Nicolas Cage in total overdrive mode, as seen in films like Vampire's Kiss and Face/Off.

4. Cab Calloway singing "Minnie the Moocher" in Blues Brothers.

5. Watching Love Actually and being able to recognize London locations after having been there myself a few years ago.

6. The visual flair of Hero.

7. Giving a film a second chance to impress me and have it pay off spectacularly.

8. The music store scene in Once, where the two leads play "Falling Slowly".

9. Bill Murray.

10. The opening scene car trip of Fear and Loathing in Las Vegas.

Veckorapport: Dogtooth, Lakeview Terrace, The Adjustment Bureau m.m.

DOGTOOTH (Giorgos Lanthimos, 2009)

Omtalad grekisk film om en udda familj. Föräldrarna styr med järnhand, håller sina tre nästan vuxna barn helt avskärmade från omvärlden och tutar i dom en massa absurda lögner. Till exempel säger man att katter är livsfarliga människoätare, att flygplanen som flyger förbi i skyn bara är små leksaker och att det inte är säkert att lämna husets område förrän man har tappat hörntänderna. Filmen skyr inga medel för att provocera (incestuösa förhållanden utvecklas mellan syskonen, till exempel), och antagligen vill den säga något om farorna med alltför sträng uppfostran eller något. Men här finns ingen egentlig handling. Det är mest bara en serie tabuer som man slår hål på, och filmen står och stampar på samma ruta hela vägen igenom vad gäller tema och budskap. Det måste finnas något mer än så för att det ska bli en meningsfull filmupplevelse. Som det är nu så är det här en väldigt tom film, provokativ enbart för provocerandets skull.

1/5

MACGRUBER (Jorma Taccone, 2010)

Action-komedi baserad på en serie sketcher från Saturday Night Live. Den MacGyver-liknande agenten MacGruber måste sätta stopp för ett kärnvapenattentat. Humorn håller låg nivå och det är väldigt långt mellan skratten (men visst, jag erkänner att jag fnittrade till ett par gånger). Man gör tyvärr inte mycket kul med MacGyver-kopplingen utan verkar mest intresserad av att trycka in så många svordomar som möjligt. Det finns mycket roligare filmer att se på än den här.

2/5

LAKEVIEW TERRACE (Neil LaBute, 2008)

Ett gift par flyttar in i sitt nyköpta hus. Konflikt uppstår mellan de två och polisen som bor granne med dem. Det hela är rasbetonat: maken är vit, frun och grannen är mörkhyade. Och grannen uppskattar inte deras blandäktenskap. Manuset är en stor del till att filmen är så bra som den är. Båda sidorna i konflikten har sina poänger, men det blir aldrig några uppenbara pekpinnar om fördomar och dylikt. Istället får filmen en att tänka i mer annorlunda och outforskade banor. Tvisten börjar med förtäckta hot och skämt men trappas upp med tiden, och dessa thrillerbitar funkar precis lika bra som resten av filmen. Jag hittar helt enkelt inget att klaga på. Det här är, lite överraskande, en riktigt bra film.

5/5

Steven Soderbergh lägger av med film

Steven Soderbergh är en av Amerikas mest mångsidiga regissörer. Där många andra filmskapar försöker skapa sina egna identiter så har Soderbergh sedan slutet av 80-talet istället gjort allt för att undvika detta. Hans filmografi inkluderar så vitt skilda alster som stjärnspäckade kuppfilmen Ocean's Eleven, drogdramat Traffic och närgångna och avskalade debuten Sex, lögner och videoband. Man kan aldrig vara säker på vad man har att vänta sig när man ser på en av Soderberghs filmer.

Men nu planerar 48-åringen att sluta göra film. I en intervju med Studio 360 berättar han att han har tröttnat på filmskapandet och att han tycker sig ha gjort allt han velat göra i sin karriär. Det är inget plötsligt beslut: han har tackat nej till nya projekt i tre år nu och ska bara ha två filmer kvar på schemat innan han lägger av. Liberace, en film om den kände pianisten, och The Man from U.N.C.L.E., baserad på en agentserie från 60-talet med samma namn.

Att Soderbergh slutar med film tycker jag är väldigt tråkigt. Visst, han är lite ojämn. För varje lysande The Girlfriend Experience och underhållande Ocean's-rulle så kommer det något rejält klavertramp. The Limey är till exempel en märklig thriller som aldrig lyckades fånga mitt intresse, och Full Frontal är rent ut sagt usel. Men det som jag likväl uppskattar Soderbergh för är just hans oförutsägbarhet. Han vägrar sorteras in i ett fack. Han vågar ta risker med sitt filmskapande. Liksom alla konstformer så lever film på nyskapande. Soderbergh inser detta och försöker åstadkomma något han aldrig gjort förr med varje film. Hollywood kommer att bli en aning mer förutsägbart när Soderbergh kastar in handduken.

Topp 10 favoritfilmer från 2009

Skulle jag rangordna filmåren från milleniets första årtionde skulle 2009 inte hamna särskilt högt upp. Jämfört med andra år så var det lite väl spretigt mellan topparna på formkurvan. Men visst fanns det filmer att älska det året. Här följer en snabb lista över mina tio favoriter, löst utvalda och rangordnade.

10. Precious (Lee Daniels)

 I'm gonna break through or somebody gonna break through to me. 

9. Vägen (The Road, John Hillcoat)

If I were God, I would have made the world just so and no different. And so I have you. I have you. 

Vad jag har sett i veckan: Studie i brott, Wall Street 2 m.m.

STUDIE I BROTT (Alfred Hitchcock, 1958)

En före-detta polis blir av en gammal vän ombedd att hålla koll på dennes fru, då hon har uppfört sig märkligt på sistone. Kan hon vara besatt av en död släkting? Det här är bara den andra av Alfred Hitchcocks filmer jag har sett (Psycho var den första), men det lär helt klart bli fler. Detta är en riktigt tät och spännande film med story och utförande som håller väldigt bra än i dag.

4/5

PAPER HEART (Nicholas Jasenovec, 2009)

Semi-dokumentär där komikern Charlyne Yi försöker förstå vad kärlek är, då hon aldrig har upplevt det själv och tror sig vara immun mot det. I de mer dokumentära bitarna reser hon runt i Amerika och pratar med vitt skilda människor om deras syn på kärlek. Dessa partier är kanske inte särskilt intressanta eller insiktsfulla, men vissa av de typer hon intervjuar är lite småtrevliga att lyssna på. Men sedan har man lagt till en fejkad story där Yi inleder ett förhållande med skådisen Michael Cera, och jag kan inte för mitt liv förstå vad meningen med detta är. Det är inte på riktigt, säger ingenting och är framförallt inte underhållande. Obegripligt och störigt. Farligt nära en etta.

2/5

WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS (Oliver Stone, 2010)

Uppföljare till 1987 års Wall Street. Gordon Gecko (Michael Douglas) är ute ur fängelset, och vi får följa en ny ung finansman (Shia LaBeouf) som försöker lära från honom. Och samtidigt bryter den stora ekonomiska krisen ut. Storyn känns splittrad och svänger hejvilt mellan analys av finansmarknaden och huvudpersonens privata och yrkesmässiga bekymmer. Det blir rätt så långdraget emellanåt, och liksom i föregångaren så är det väldigt mycket facktermer och pladdrande som det är svårt att hänga med i ordentligt. Vilket är synd, för det är en väldigt imponerande samling skådisar man har fått ihop här. Gecko är dock fortfarande en riktigt intressant karaktär, och Douglas är återigen höjdpunkten.
2/5

Rap med filmtitlar

Det här är rätt så coolt. Rapparen T.Shirt har gjort en låt kallad "24 Frames" där han lyckats få med 120 olika filmtitlar. Och om man som jag gillar långa oavbrutna tagningar i film så kan man nog uppskatta videon också, som utspelar sig i en biograf och är helt utan klipp.

Men ännu bättre i mitt tycke är YouTube-stjärnan DeStorm. Han lyckas förvisso "bara" klämma in 109 filmtitlar i sin "My Life Is Like A Movie", men han gör det på ett smidigare sätt. T.Shirt verkar ibland bara göra det för att få med så många namn möjligt, men DeStorm får sin text att hänga ihop på ett bättre sätt. Den hade kunnat funka till viss del även om det inte hade varit filmtitlar.

Vilken tycker du är bäst av dessa två? Känner du till några andra bra filmrelaterade låtar?

Veckans filmtips: Tvivel

Läs vad jag har att säga om Tvivel på min andra blogg, Bara Bra Film!

Vägen dit var roligare: mina tankar om årets ljumma Oscargala

Då var årets Oscarsäsong till slut över. Jag har haft väldigt kul med hela kalaset de gångna månaderna, bollat teorier och gissningar fram och tillbaka på Twitter och bland bloggar med folk från världens alla hörn, granskat historik och statistik och, viktigast av allt, sett på väldigt mycket bra film. Favoritskap i olika kategorier har hoppat omkring bland olika nominerade, och det har varit spännande att följa det hela.

Det är därför väldigt synd att själva galan bjöd på en rätt så avslagen final på säsongen.

När det utannonserades för ett par månader sedan att skådisarna James Franco och Anne Hathaway skulle leda galan var det många som höjde på ögonbrynen. Vanligtvis brukar man välja någon mer erfaren komiker till jobbet, men i år försökte man locka till sig yngre tittarskaror. Det ska bli intressant att se hur tittarsiffrorna blir i år, men vare sig det gav bra utdelning eller ej så var det ett misslyckande underhållningsmässigt. Hathaway var förvisso bubbligt charmig och gick in för jobbet 100%. Det var Franco som drog ner det hela. Han var stel och kylig och såg ut som om han inte ville vara där alls. Kemin mellan han och Hathaway, som man fått se prov av på diverse roliga bakom-kulissen videor, var så gott som bortblåst. Det har skojats en del under veckorna om hur mycket Franco har att göra nuförtiden (otaliga filmprojekt, både framför och bakom kameran, konstutställning, examina på universitet, PR-kampanj för sin Oscarnominering i 127 Timmar etc.). Det är antagligen bäst att satsa på värdar som kan ge en större del av sin uppmärksamhet till tillställningen framöver. Franco var ett fiasko.

Värdparet James Franco och Anne Hathaway

Inte för att manusförfattarna gav honom mycket att jobba med. Det bjöds på väldigt få skratt under kvällens gång. Istället blev det halvdana skämt som ibland helt saknade poäng. Råd: bara för att man nämner Charlie Sheen så blir det inte automatiskt roligt, och nä, att Franco klär ut sig till Marilyn Monroe hjälper inte. Inte heller många i den oändliga skaran presentatörer och prisutdelare gjorde något minnesvärt. 93-årige Kirk Douglas var lite rolig på ett smått förvirrat sätt när han skulle dela ut Oscarn för Bästa kvinnliga biroll, och mångåriga solovärden Billy Crystal gjorde ett bejublat inhopp senare på galan och fick till ett par garv. En personlig favorit för mig var annars Kevin Spacey. Han sjöng, skämtade och presenterade några av de nominerade till Bästa sång-Oscarn, allt på bara en kort minut. Jag tror att han nog skulle göra sig väldigt bra som Oscarsvärd nästa år. Kan ni ordna det, Akademien?

Galan kom heller aldrig in i någon behaglig rytm. Ibland slängde en prisutdelare ur sig två Oscars kvickt i följd, och ibland dröjde det länge mellan priserna. De otaliga reklamavbrotten gjorde inte saken mycket bättre, men det känns svårt att komma ifrån när det är en amerikansk produktion det rör sig om. Säga vad man vill om Kanal 5 och andra svenska kanaler, men i reklamsammanhang ligger vi ändå i lä jämfört med jänkarna.

Men visst fanns det ljuspunkter. Öppningssekvensen där Franco och Hathaway begav sig in i fjolårets värd Alec Baldwins drömmar Inception-style och hamnade i diverse nominerade filmer var faktiskt riktigt rolig. Man hade slopat alla irrelevanta filmmontage från ifjol, vilket var välkommet. Oscargalan behöver t.ex. inget ihopklipp av årets skräckfilmer, särskilt inte när Twilight ska räknas dit. Att de nominerade bidragen till Bästa sång-priset fick framföras på galan var ett trevligt återseende efter att ha förpassats till ett snabbt montage eller helt tagits bort de senaste två åren. Och man hade lyckats knåpa ihop ett fruktansvärt bra montage för att presentera de tio nominerade i Bästa film-kategorien. Tummen upp för dessa inslag!

Vad gäller själva prisutdelningen i sig bjöds det inte på många överraskningar. Så gott som alla storfavoriter höll. Visst, The King's Speech (som vann storpriset Bästa film som väntat) rodde inte hem så många Oscars som många, inklusive jag själv, hade trott, men de priser den missade gick till helt tänkbara alternativ ändå. Priserna spreds rätt så jämnt ut bland favoriterna. The King's Speech och Inception fick fyra var, The Social Network tre, och två vardera gick till The Fighter, Alice i Underlandet och Toy Story 3. Mina gissningar slutade på 14 rätt av 24 möjliga, vilket är rätt så klent. Av mina tio fel var fyra på The King's Speech som inte slog in, tre på kortfilmer (som alltid är mer eller mindre ren gissning) och två på skrällar jag gissade som inte blev av. Den enda egentliga överraskningen var att True Grit inte vann Bästa foto, vilket de flesta hade räknat med. Det priset gick istället till Inception, och True Grit fick gå hem tomhänt från galan trots sina tio nomineringar.

Christian Bale, Bästa manliga biroll för The Fighter

Jag tänker inte klaga på Akademiens beslut om vinnare. Så länge de har röstat på vad de gillar bäst så är det rätt folk som har vunnit. Men givetvis finns det vinster som jag är gladare åt än andra. Colin Firth, Natalie Portman och Christian Bale stod alla för grymt bra insatser i sina respektive filmer och är värdiga vinnare i mina ögon, The Social Networks vinst i klassen Bästa manus efter förlaga var väntad men mycket välförtjänt, och Inception höll för favorittrycket vad gällde Bästa visuella effekter. Precis innan den delades ut fick jag flashbacks till några år tidigare när Transformers helt oförklarligt förlorade den Oscarn till Guldkompassen, men det blev ingen liknande chock i år.

Två Oscars hade jag dock hellre sett gå till andra än de som fick dom. Att Melissa Leo tog hem Bästa kvinnliga biroll för att ha spelat tjatig morsa i The Fighter känns märkligt när Amy Adams i samma film kändes betydligt mer genuin och trovärdig. Och nog för att kategorien Bästa sång hade en rätt svag skara nominerade i år, men vinnaren Randy Newmans "We Belong Together" från Toy Story 3 var den sämsta bland dom. En riktigt unken låt.

Oscargalan avslutades med att en barnkör av någon anledning sjöng "Somewhere Over the Rainbow" medan alla kvällens vinnare paraderade ut på scen. Sedan sade värdarna adjö till oss tittare medan Anne Hathaway gav ungarna high fives. Det var en minst sagt bisarr avrundning på tillställningen. Det positiva är att när nästa års gala börjar så kan det nästan bara bli en förbättring jämfört med detta.

Komplett lista över kvällens vinnare hittar ni här!

Årets Oscarsvinnare

Bäst scenografi: Alice i Underlandet

Bäst foto: Inception

Bästa kvinnliga biroll: Melissa Leo - The Fighter

Bäst animerade kortfilm: The Lost Thing

Bäst animerade film: Toy Story 3

Bästa manus efter förlaga: The Social Network

Bästa originalmanus: The King's Speech

Bästa icke-engelskspråkiga film: Danmark - Hämnden

Bästa manliga biroll: Christian Bale - The Fighter

Bäst musik: The Social Network

Bästa ljud: Inception

Bäst ljudredigering: Inception

Bäst makeup: The Wolfman

Bästa kostymer: Alice i Underlandet

Bästa kortfilmsdokumentär: Strangers No More

Bästa kortfilm: God of Love

Bästa dokumentär: Inside Job

Bästa visuella effekter: Inception

Bäst klippning: The Social Network

Bästa sång: We Belong Together - Toy Story 3

Bäst regi: Tom Hooper - The King's Speech

Bästa kvinnliga huvudroll: Natalie Portman - Black Swan

Bästa manliga huvudroll: Colin Firth - The King's Speech

Bästa film: The King's Speech

Vad jag har sett i veckan: Law Abiding Citizen, Fish Tank m.m.

LAW ABIDING CITIZEN (F. Gary Gray, 2009)

En man som känner sig förrådd av rättssystemet börjar mörda folk för att visa hur ruttet samhället är. Han blir snabbt gripen, men problemet ligger i att få honom att erkänna. Och trots att han sitter i fängelset så fortsätter morden. Nu är det upp till åklagaren Jamie Foxx att sätta stopp för honom. Filmen verkar vilja säga något om hämnd och rättsväsendet och om hur gott och ont lätt kan förväxlas, men det hanterar väldigt taffligt. Kopplar man dock bort hjärnan en aning så är det här en helt okej thriller med ett par originella idéer. Inget man måste se, men det finns helt klart sämre sätt att spendera 100 minuter på.

3/5

FISH TANK (Andrea Arnold, 2009)

Vardagsskildring ur livet på en arg och utstött 15-åring i underklassens England. Hon grälar med familjen, stjäl, super och drömmer om att bli hip-hop-dansare. Det är när hon börjar attraheras av morsans nya pojkvän som filmens story drar igång, men det här är mer en karaktärsstudie om en människa där vi kan se varför hon är som hon är och hur det kan tänkas gå för henne i framtiden. Med en realistisk ton, närgånget kameraarbete och starkt skådespel blir det här en riktigt intensiv filmupplevelse.

4/5

Mary & Max (Adam Elliot, 2009)

Animerad film om en ensam australiensisk flicka och en medelålders New York-bo med Aspergers som blir brevvänner. Mörk och inte alltid särskilt "trevlig", men varför måste den vara det? Det här är en berättelse som inte alltid utvecklas som man förväntar sig, om allvarliga ämnen med en viss svart humor. Väldigt sevärd, men vet vad du ger dig in på.
4/5

Oscarsgenomgång del 4/4: Bästa film, regi och skådespelare

Nu på natten mellan söndag och måndag är det äntligen dags för årets Oscarsgala. Har ni hängt med i de tidigare delarna så har ni fått ta del av mina gissningar i många av kategorierna. Nu avrundar vi Oscarsgenomgången med de tyngsta priserna. Vilken film blir korad årets bästa? Vem blir bästa regissör? Och var hamnar de olika skådispriserna någonstans?

BÄSTA FILM (Best Picture)
127 Timmar
Black Swan
The Fighter
Inception
The Kids Are All Right
The King's Speech
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter's Bone

Det här är andra året i modern tid som vi har tio nominerade i toppkategorien istället för fem. Det finns både för och nackdelar med denna utökning, men när man har tio så pass bra filmer som i år så tycker jag i alla fall att det är kul. Alla filmer här förtjänar den extra uppmärksamhet som en Bästa film-nominering kan ge.

Topp 5 hårdrocksfilmer

Jag satt och funderade på att försöka skriva ett inlägg här till bloggen som inte skulle ha nåt med Oscarsgalan att göra. Men vad? En topplista går ju rätt så kvickt att plita ner, men över vad? Jag svepte med blicken över skrivbordet och ögonen fastnade vid min nya Motörhead-skiva. "Ja! Hårdrock! Topp 5 bästa hårdrocksfilmerna!" Lysande!

Men när jag sen väl började försöka få ihop listan insåg jag att bra filmer om hårdrock och hårdrockare är rätt så sällsynta. De fem jag har fått ihop nedan är alla väldigt sevärda filmer, men utöver dom känns det rätt så tunt. Är hårdrock och film så svårt att förena? Varför måste det vara så?

Anyway, här kommer listan!

5. Metallica: Some Kind of Monster (2004)
Denna film hade kunnat bli en väldigt alldaglig dokumentär om inspelningen av ett hårdrocksalbum om förutsättningarna varit annorlunda. Men att den just handlade om Metallica just när deras bassist Jason Newsted lämnat bandet, just när frontmannen James Hetfield begett sig in på rehab, just när de var på väg ner i sin djupaste svacka... Det gör den till något speciellt. Här får vi se hur stridigheter mellan bandmedlemmarna tryter på tålamodet, hur de tvingas anlita en terapeut för att kunna samarbeta, och framförallt hur arbetet med deras första platta på fem år går. Det faktum att den skivan, "St, Anger", visade sig bli en rejäl flopp gör bara filmen ännu mer betydelsefull.

4. Airheads (1994)
En trio hårdrockare tröttnar på att inte få sin demo spelad på radio, så de bestämmer sig för att bryta sig in och ta den lokala hårdrockskanalen gisslan tills de får vad de vill ha. En riktigt rolig komedi med en hel del sköna metalreferenser. Brendan Fraser, Steve Buscemi och Adam Sandler passar utmärkt som rockers.

3. Air Guitar Nation (2006)
En dokumentär om något så oväsentligt som VM i luftgitarr. Filmen är inte mycket djupare än vad ämnet kan få en att tro, men det är bara så jävla kul att se hur dessa människor hejdlöst går in 100% i sina framträdanden och kämpar för att faktiskt kunna säga att de är bäst i världen på något. Även om det råkar vara att låtsas spela gitarr. Hårdrock + glädje = Air Guitar Nation.
Läs mer om vad jag tycker om Air Guitar Nation på Bara Bra Film.

2. Anvil! The Story of Anvil (2008)
Ännu en dokumentär, denna om bandet Anvil som var på väg att kunna bli riktigt stora på 80-talet. Så blir det dock inte, men 20 år senare håller de fortfarande ihopa, åker iväg på katastrofala turnéer, spelar i halvtomma ölkällare och fortsätter spela in skivor. De håller drömmen vid liv, helt enkelt. Väldigt rolig film, men dessutom förvånansvärt inspirerande och tankeväckande.

1. Spinal Tap (This is Spinal Tap, 1984)
Vad annars? Stilbildande mockumentär om det fiktiva bandet Spinal Tap, ett gäng avdankade hårdrockare som är för dumma för att inse att deras storhetstid sedan länge är förbi. De klassiska scenerna duggar tätt, allt från den misslyckade Stonehenge-showen till gitarristen Nigels förstärkare som går att vrida upp ända till 11. Dessutom riktigt najs musik. En milstople i komedigenren.


Tyck till! Vilka hårdrocksfilmer har jag missat?

Vad jag har sett i veckan: Iron Man 2, Chungking Express m.m.

STULNA ÅR (GIRL INTERRUPTED - James Mangold, 1999)

Baserad på en sann biografi av Susanna Kaysen (i filmen spelad av Winona Ryder), som efter ett självmordsförsök som tonåring hamnade på mentalsjukhus. Filmen känns lite som en Gökboet fast med tonårstjejer. Det funkar faktiskt riktigt bra. Mycket tack vare Ryder och Angelina Jolie, den senare Oscarbelönad för sin biroll som den bångstyrige upprorsmakaren Lisa. Imponerande film med en story som engagerar.

4/5

IRON MAN 2 (Jon Favreau, 2010)

Robert Downey Jr är tillbaka i rollen som miljardären Tony Stark och superhjälten Iron Man. Denna gång tvingas han kämpa mot en viktigpetter till vapentillverkare, en Mickey Rourke med rysk brytning och ett gift som sprider sig i hans kropp. Första filmen var en väldigt underhållande actionrulle, men här går det mesta tyvärr snett. Det är för mycket Tony Stark och för lite Iron Man. Actionscenerna är få och avslagna. Bytet av skådespelare från Terrence Howard till Don Cheadle i rollen som Tonys bundsförvante är inte lyckat det heller, och Scarlett Johanssons intåg i serien tycks mer avsett att införa sex appeal än att tillföra storyn någonting av intresse. RDJ är förvisso åter bra som smart-ass rikeman, och den fina kemin mellan honom och Gwyneth Paltrow finns fortfarande kvar. Men det är också det enda i filmen som håller hög klass. I övrigt är det här en rejäl besvikelse.

2/5

CHUNGKING EXPRESS (Wong Kar-wai, 1994)

Två skilda berättelser om två olika poliser i Hong Kong och deras kärleksliv. Båda lider av minnena från nyligen brustna förhållanden. Den ena blir kär i en knarksmugglerska, medan den andra lockar till sig en ung kvinna som jobbar i ett gatukök. Filmen är dock inte alltför intresserad av dessa två historier. Istället lägger den mer vikt vid att förmedla sina teman om kärlek, ensamhet, hur människor kommunicerar med varandra och hur inget förhållande någonsin helt försvinner. Det är intressant och väldigt snyggt, men just att storyn och rollfigurerna aldrig riktigt ges tillfälle att fånga ens intresse gör att filmen känns lite avlägsen ibland.

3/5

PRIMAL FEAR (Gregory Hoblit, 1996)

Ett rättegångsdrama. I rollerna: Richard Gere som försvarsdavokat, Laura Linney som åklagare, och Edward Norton som anklagad för mord på en präst. Handlingsmässigt bjuds det inte på något nyskapande här. Har man sett andra filmer (eller TV-serier) i genren så vet man ungefär vad man kan vänta sig. Det som lyfter filmen är skådespelarna. Edward Norton visar prov på sin mångsidighet i rollen som den stammande Aaron, Laura Linney bekräftar att hon är en av Amerikas bästa skådespelerskor, och Richard Gere gör kanske den starkaste roll jag någonsin sett honom i. Tack vare dem och resten av de medverkande så blir filmen riktigt spännande och underhållande.
4/5

Oscarsgenomgång del 3/4: Manus, musik, kostymer m.m.

Oscarsgenomgången fortsätter med stormsteg, och idag betar vi av en blandad skara kategorier. Fjärde och sista delen planeras dyka upp i nästa vecka.

BÄSTA MANUS EFTER FÖRLAGA (Best Adapted Screenplay)
127 Timmar
Toy Story 3
True Grit
The Social Network
Winter's Bone

Ett filmmanus ska bjuda på bra dialog och en fint upplagd story. Är den baserad på en förlaga, som i den här kategorien, ska den också försöka använda sitt ursprungsmaterial på ett lämpligt sätt. Båda manuskategorierna håller sig till ungefär samma trender. Ofta röstar man på filmer som ligger bra till i racet för Bästa film, men när man inte gör det så är det i regel kul och kvick dialog man går efter. Om det finns en väl ansedd komedi med i spelet så är det oftast just manuset man belönar den för (det senast årtiondet har komedier som Little Miss Sunshine, Juno, Sideways och Lost in Translation alla vunnit ett av manuspriserna). En smart story eller bra struktur på handlingen kan vara en bonus, men sällan något man går efter.

Den här kategorien har sedan flera månader tillbaka ansetts vara en absolut 100% säker vinst för The Social Network, och det gäller fortfarande fastän filmen har förlorat sin status som Bästa film-favorit de senaste veckorna. Som sagt var gillar de som röstar snärtig dialog, och det bjuder den här filmen på mer än någon annan av de nominerade. Det finns egentligen ingenting som tyder på något annat än att den skulle vinna här.

Men. Det var exakt samma situation ifjol. Jason Reitmans Up in the Air var ett tag ansedd att vara förhandsfavorit för Bästa film. När den sedan nomineringarna utannonserades och man blev varse att filmen inte hade så starkt stöd som man trott så höll man ändå fast vid att den skulle vinna manus efter förlaga. Den vann vartenda manuspris den var nominerad för i upptakten till galan. Oscarn var given. Man behövde inte ens bry sig om att tänka på konkurrenterna. Men sedan vann Precious oväntat denna Oscar istället, och Up in the Air fick gå hem helt tomhänt från galan. Vi som gissade hade varit för snäva och snabba i vårt tänkande. I efterhand undrar man varför man inte insåg hur mycket Akademien skulle älska Precious då den är helt i linje med vad de brukar tycka om.

Så om historien skulle återupprepa sig och The Social Network skulle förlora, vilken film skulle det då vara som snuvar den på vinsten? Jag skulle nog hålla ett vakande öga på True Grit. Den fick näst flest nomineringar av alla filmer (10 stycken, endast slagen av The King's Speech med 12), vilket tyder på att den har brett stöd bland många olika grenar av Akademien. Dessutom är den fylld av Coen-brödernas unika typ av dialog, och de vann denna kategori för tre år sedan för No Country For Old Men. Jag är inte tillräckligt våghalsig för att satsa på att The Social Network förlorar här, men om den gör det så tror jag att det är True Grit som kommer att ha stått i vägen.

Emil tippar: THE SOCIAL NETWORK

BÄSTA ORIGINALMANUS (Best Original Screenplay)
Medan åren går
Inception
The Kids Are All Right
The King's Speech
The Fighter

Vad är skillnaden mellan originalmanus och manus efter förlaga? Inte mycket alls i Oscarsammanhang. Man kan gå lite mer efter en stark story snarare än bara bra dialog här, men det är en liten skillnad. Det mesta är sig likt de två emellan.

Detta är i år dock egentligen en starkare kategori än manus efter förlaga. Inception är en fantasifull och ambitiös berättelse som Christopher Nolan har filat på i ett årtionde, och vill de belöna honom så är det här en lämplig kategori att göra det i. The Kids Are All Right är precis den sorts komedi som har lyckats ta hem det här priset under 2000-talets gång. Och Medan åren går är femte manusnomineringen för filmmakaren Mike Leigh. Förr eller senare kommer han att vinna, men är det hans tur i år? Det här är filmens enda nomineringen, så den saknar kanske bred support.

Men storfavorit här är givetvis The King's Speech. Tre stora anledningar. 1: Den är trolig vinnare för Bästa film. 2: Storyn om den stammande kung George är inspirerande och upplyftande på ett sätt som Akademien utan tvekan älskar. 3: Det finns en inspirerande story bakom skrivandet också. Manusförfattaren David Seidler flydde från England som barn under andra världskriget, började själv stamma av traumat detta orsakade honom och fick kämpa länge för att överkomma detta handikapp. Folk kommer vilja se honom uppe på scenen när galan går av stapeln, så The King's Speech är ett hyfsat säkert kort här.

Emil tippar: THE KING'S SPEECH

BÄSTA MUSIK (Best Original Score)
127 Timmar
Draktränaren
Inception
The King's Speech
The Social Network

En av årets svårare kategorier. Det finns inte mycket röda trådar man kan urskilja i Akademiens tidigare val. Visst, man gillar pampig och storslagen musik. Ibland. Disneyfilmer funkade bra på 90-talet. Något år söker man sig till tongångar från fjärran länder. Det är ingen kategori som slaviskt följer Bästa film-vinnarna, men det händer ibland att de sammanfaller (Slumdog Millionaire är ett nyligt exempel).

The King's Speech är ett hot i varje kategori den är nominerad i, och det är en film där man märker hur musiken verkligen lyfter vissa scener. Kompositören Alexandre Desplat har nu blivit nominerad fyra gånger på fem år, så det här kan vara hans år. The Social Networks soundtrack är skrivet av Atticus Ross och Trent Reznor (mannen bakom Nine Inch Nails). Det har hyllats rejält av branschmänniskor, men är det kanske för okonventionellt för Akademien? Draktränaren blev en oväntad hit både hos kritiker och publik, och det här är enda chansen för Akademien att prisa den (eftersom Toy Story 3 kommer att vinna Bästa animerade film). Inceptions musik är skriven av Hans Zimmer, en ständig Oscarfavorit som inte har vunnit sedan 1994 med Lejonkungen. Han är alltid farlig. Och inte ens 127 Timmar går att räkna bort helt. Som sagt var: en mycket svår kategori.

Emil tippar: THE KING'S SPEECH

BÄSTA SÅNG (Best Original Song)
If I Rise - 127 Timmar
Coming Home - Country Strong
We Belong Together - Toy Story 3
I See the Light - Trassel

Jepp, bara fyra nominerade här. Den här kategorien har annorlunda och krångliga uttagningsregler, och det är enklast att bara acceptera vad de än hittar på i nomineringsfasen. Vad brukar då vinna den här Oscarn? Powerballader brukar normalt sett fungera fint, men på senare år har man börjat treva lite i andra genrer. Under det gångna decenniet har bland annat två rap-låtar vunnit priset, och man belönar ibland även mer lågmälta och finstämda sånger.

Coming Home är en typisk vinnarlåt och den enda av de nominerade som jag personligen skulle vilja höra igen, men den har oturen att vara från en film som få människor har sett. If I Rise fungerar superbt i sitt sammanhang i 127 Timmar men känns lite slätstruken utanför. Troligtvis kommer vinnaren att vara från en av de animerade filmerna. Många tippar Toy Story 3s We Belong Together, men jag tror mer på balladen I See the Light från Trassel. Det var ett tag sedan Akademien belönade en tvättäkta Disneyballad som denna, och jag tror att de har saknat det lite.

Emil tippar: I SEE THE LIGHT - TRASSEL

BÄSTA MAKEUP (Best Makeup)
Barney's Version
The Way Back
The Wolfman

Ännu en katgori där man ska vara lite annorlunda och inte ha fem nominerade. Desto roligare är det att de tre filmer som är nominerade här inte är nominerade i någon annan kategori. Här drar man sig aldrig för att strunta i filmernas status i övrigt utan går istället bara på det bästa hantverket i nomineringsfasen, och det ser man ju verkligen i år.

När väl priset ska delas ut så går det i regel till det mest spektakulära sminket. Science fiction och fantasy brukar få leva loppan i denna kategori med sina troll och rymdvarelser och dylikt. Ibland belönar man filmer där man med makeup får skådespelare att åldras eller föryngras mycket (Benjamin Buttons otroliga liv, till exempel), men då ska det i regel vara en film som är väl ansedd i övrigt. Blod och skador och liknande är dock inget som brukar premieras, av någon anledning.

The Wolfman är helt klart den film med mest iögonfallande makeup av de nominerade. Att den blev rätt sågad av kritiker borde inte skada den då dess konkurrenter här inte direkt är några storfilmer. Möjligtvis kan Barney's Version smyga sig in till en vinst, men det är relativt liten chans. Satsa på vargen.

Emil tippar: THE WOLFMAN

BÄSTA KOSTYMER (Best Costume Design)
Alice i Underlandet
The King's Speech
Kärlek på italienska
The Tempest
True Grit

Vill man vinna här bör man jobba med en film som utspelar sig förr i tiden. Gärna ett par århundraden. Allra helst vid kungliga hov så man kan ha med massa storslagna prinsesslika balklänningar och dylikt. Sådant gillar Akademien. Filmer som utspelar sig i nutid vinner i princip aldrig.

Man skulle därför kunna tro att The King's Speech är favvis här med, men riktigt så enkelt är det kanske inte. Visst handlar den om den engelska kungafamiljen, och visst utspelar den sig på 30-talet. Utan tvekan är den kandidat till vinst. Men den han ändå inte fullt så pråliga kläder som brukar kunna vinna denna Oscar. Det är mer nedstämda dräkter, ofta i brunt och grått. Det skulle kunna öppna för vinst till Alice i Underlandet, en film med betydligt mer färgstarka och flashiga kläder. Och den filmen har ju faktiskt hela två drottningar att ståta med. Det här kan bli ett jämnt race.

Emil tippar: THE KING'S SPEECH

Jag tittar inte på trailers

Okej, jag erkänner: rubriken är en lögn. Om jag ploppar i en DVD i spelaren och en rad trailer börjar köras så hoppar jag inte över dom. Jag väntar inte utanför biosalongen tills filmen börjar för att undvika förhandtittarna. Och om någon berättar om en cool trailer för en ny film jag inte hört talas om så kan jag kanske kolla upp den.

Men annars? Nej, usch och fy för trailer.

Om jag redan vet om att jag vill se en film så finns det ingen anledning för mig att se en trailer. Vad finns det att tjäna på det? Jag tänker ju redan se filmen förr eller senare, så den behöver inte locka mig. Det enda jag skulle kunna få ut från att se trailern är att få reda på sånt jag inte vill ha reda på. Är det en fet actionfilm så kan imponerande specialeffekter eller actionscener förlora sitt överraskningsmoment. Är det en komedi så drar man ofta de bästa skämten i trailern. Och är det ett drama eller dylikt så kan för mycket av handlingen avslöjas. Den löjligt spoiler-fyllda trailern för Cast Away med Tom Hanks är ett klockrent exempel på det sistnämnda (här är den, men klicka inte om du har planer på att se filmen någon gång).

Aaron Eckhart

Inför premiären av The Dark Knight släpptes det fruktansvärt mycket förhandstittar, posters, trailers, filmklipp, bonusmaterial och liknande. Internet drunknade i alla Batman-nyheter. Jag undvek allt så gott jag kunde. Allt jag visste om filmen innan jag såg den var typ att Heath Ledger spelade Jokern. That's it. Ingen aning om storyn, eller om vilka andra rollfigurer som skulle dyka upp. Det var inte förrän jag satt i biosalongen som en polare berättade att "han i Thank You For Smoking" skulle vara med. Sen kom det fram att han spelade Harvey Dent. "Men... är det inte han som blir...?" Jo, det var det ju. Och det hade varit trist att ha vetat om det månader i förväg.

Ännu värre är det när en trailer ljuger. Då pratar jag inte om när den visar klipp från en scen som inte finns med i den slutliga filmen eller så. Nej, jag menar när hela filmen blir framställd i fel ljus. Och det värsta fallet av detta är nog trailern till Bron till Terabitia. Filmen är en fantastiskt fin skildring av allt vad barndom kan innebära. Vänskap, utanförskap, hur barn förhåller sig till vuxna, sorg, glädje och mycket mer. Lämplig för unga, men sevärd för alla åldrar.

Men detta framgår knappast av trailern. Där får man bara se vad som verkar vara en typisk Narnia-aktig fantasyfilm. Man har klämt in så gott som alla specialeffekter som filmer bjuder på och utlovar äventyr och spektakel. Men dessa scener är inte fantasy i filmen, utan fantasi. De två ungarna i filmens huvudroller låtsas att de beger sig till ett magiskt land, men det framställs aldrig som något annat än en lek i filmen. Och det är bara en liten del av allt vad filmen har att erbjuda.

Bron till Terabithia

Som tur är hörde jag talas om Bron till Terabitia på andra vägar och såg inte trailern förrän efter att jag sett filmen. Hade jag sett trailern först hade jag antagligen aldrig velat se filmen i helhet, då den inte verkar det minsta intressant i den förhandstitten. Produktionsbolaget har varit pengahungrigt och velat roffa åt sig av småbarnsfamiljerna som flockade till alla fantasyfilmer som var i ropet just då. Men de som ville se fantasy-äventyr lämnade antagligen biosalongen besvikna, och de som hade velat se filmen för vad den faktiskt var stannade hemma utan att veta vad de gått miste om. Trailern förstör filmen i jakt på den allsmäktiga dollarn.

Just Bron till Terabitia är ett fall i särklass, men det finns många filmer som till olika grad inte får en helt rättvis bild uppmålad av sina trailers (TV Tropes har en lång lista här). Har man tur så får man nys om att trailern ljuger innan man bestämmer sig för att ignorera filmen helt, men oftast är så inte fallet. Hur många gånger har det hänt dig att du sett en trailer som såg dålig ut, men där du ändå av någon anledning såg filmen och tyckte den var jättebra? Antagligen inte särskilt ofta.

Visst finns det många bra trailers som gör vad de ska vad det gäller att bygga intresse för sina filmer på ett bra sätt, utan att ljuga eller avslöja för mycket. Och de är förstås jätteviktiga i reklamsammanhang, så tro inte att jag förespråkar att trailer borde bannlysas eller liknande. Men jag tänker inte söka upp dom själv. Behöver jag ha reda på vad en film handlar om så läser jag mig hellre till det. Och som sagt var: om jag redan vet om att jag vill se den så behöver jag inte se en trailer. Jag vill inte råka ut för en Cast Away eller en Bron till Terabitia.

Eller, rättare sagt: jag vill råka ut för en Cast Away eller en Bron till Terabitia. Och därför tittar jag inte på trailers.

VARNING! Denna trailer avslöjar hela handlingen!

VARNING! Denna trailer ljuger!

Veckans filmtips: Bara en natt

Läs vad jag har att säga om Bara en natt på min andra blogg, Bara Bra Film!

Oscarsgenomgång del 2/4: Animerat, dokumentär, kortfilm m.m.

Vi fortsätter vår Oscarsgenomgång (del 1 här) med en grupp "mindre" kategorier. Något som fem av dessa sex har gemensamt är att de skiljer sig från övriga kategorier vad gäller röstningen. Här måste man ha sett alla nominerade bidrag på bio (eller liknande) för att få lov att rösta. I andra kategorier finns det inget krav på att ha sett en enda av de nominerade. Bästa animerade film fungerar också som "vanliga" kategorier i detta avseende.

Vad innebär då detta för resultatet? Jo, att det blir betydligt mer svårtippat. Det är knappast en majoritet av Akademiens medlemmar som tar sig tid att åka och se på fem kortfilmsdokumentärer på sin fritid. Inga officiella siffror släpps ut, men troligtvis rör det sig om hundratals röstande snarare än tusentals. I och med att man ser samtliga nominerade, ofta inom en kort tidsperiod, och att det handlar om kategorier som det inte pratas så mycket om så kan man inte bara gå på trender, historik eller allmän buzz för att tippa vinnarna. Det handlar helt enkelt om vad dessa hundratals röstande gillar bäst av de nominerade bidragen. Det är inte konstigt att det ofta är dessa kategorier man gissar fel på när man försöker förutspå galans segrare.

BÄSTA ANIMERADE FILM (Best Animated Feature)
Draktränaren
The Illusionist
Toy Story 3

Men den här är i alla fall inte svårtippad. Det behöver inte handla om att datoranimerat brukar vinna över andra former av animering. Det behöver inte handlar om att amerikanskt vinner över utländskt. Det behöver inte heller handla om att Pixars filmer oftast tar hem spelet. Allt det behöver handla om är detta: Toy Story 3 är den enda av dessa tre filmer som även är nominerad till priset för Bästa film. Sannolikheten att den skulle förlora här är alltså mikroskopisk.

Emil tippar: TOY STORY 3

BÄSTA ICKE-ENGELSKSPRÅKIGA FILM (Best Foreign Language Feature)
Biutiful - Mexiko
Dogtooth - Grekland
Hämnden - Danmark
Incendies - Kanada
Outside the Law - Algeriet

Den kategori där flest personer alltid tror att de vet vad som gäller, bara för att tippa fel ändå. År efter år är det en eller två filmer som alla snackar om, som kritikerna älskar, som vinner priser runtom i världen. Sedan vinner en helt annan film Oscarn. Tyska De andras liv slog storsuccéen Pans labyrint (som även var nominerad för fem andra Oscars och tog hem tre av dem). Japanska Avsked vann över hyllade Mellan väggarna och den animerade krigsdokumentären Waltz with Bashir. Och i fjol fann sig både Frankrikes En profet och Tysklands Det vita bandet (även nominerad för Bästa foto) slagna av en liten film från Argentina vid namn Hemligheten i deras ögon.

Man kan inte gå på vilka filmer det snackas mest om. Man måste fokusera på vad filmerna handlar om och hur de är till tonen. Av årets nominerade är det återigen två filmer som det har skrivits mer om än de andra: Mexikanska Biutiful, som även fick Javier Bardem nominerad i klassen Bästa manliga huvudroll, och Greklands Dogtooth.

Men ingen av de två kommer vinna. Biutiful är en über-deppig film där allt är elände och misär. Akademien behöver en strimma ljus och hopp för att kunna svälja sådana bittra piller, och det får de inte i Biutiful. Och att Dogtooth överhuvudtaget har kommit så här långt i tävlingen är smått obegripligt med tanke på dess kontroversiella handling om en familj som hålls isolerad från omvärlden och sysslar med incest och kattslakt. Det är långt ifrån vad Akademien brukar rösta på. Och visst, ingen som har sett Dogtooth har lämnats oberörd. Alla har något att säga om den. Men det är en "love it or hate it" film, och troligtvis har den inte tillräckligt mycket love.

Så vilken av de tre övriga har bäst chans att vinna? Som sagt var är det ingen enkel sak att tippa, men jag gissar på danska Hämnden. Den har fått bra kritik, har vunnit något pris här och där (bland annat på Golden Globe-galan), och dess story om rasism, utanförskap och familjeliv är sådant som brukar kunna gå hem i denna kategori. Men visst, räkna inte ut Incendies och Outside the Law.

Emil tippar: HÄMNDEN - DANMARK

BÄSTA DOKUMENTÄR (Best Documentary Feature)
Exit Through the Gift Shop
Gasland
Inside Job
Restrepo
Waste Land

Märkligt nog kan man ofta gå efter vad som är den största snackisen i den här kategorien. Finns det en film som är kritikerhyllad, omtyckt och allmänt ansedd att vara favorit här så vinner den ofta. Men det finns vissa andra trender att beakta. Det är till exempel ofta ett plus om dokumentären handlar om ett "viktigt" ämne, ett kriterium som kan tänkas stämma in på åtminstone tre av de fem nominerade. Gasland handlar om naturgasutvinning, Inside Job om finanskrisen och Restrepo om ett gäng amerikanska soldater i Aghanistan. Exit Through the Gift Shop och Waste Land handlar båda om konstnärer, även om de två har klart olika framtoning.

Just Exit Through the Gift Shop, gjord av den hemlighetsfulle graffitikonstnären Banksy, har det surrats en hel del om. Många kritiker har höjt den till skyarna. Jag gissar nog ändå på att den är lite väl "cool" för Akademiens medlemmar. Istället tror jag att de kommer falla för Inside Job, även den väldigt omtyckt men mer traditionsenlig. Och, såklart, om ett tyngre ämne.

Emil tippar: INSIDE JOB

BÄSTA KORTFILM (Best Live-Action Short Film)
The Confession
The Crush
God of Love
Na Wewe
Wish 143

BÄSTA ANIMERADE KORTFILM (Best Animated Short Film)
Day & Night
The Gruffalo
Let's Pollute
The Lost Thing
Madagascar, a Jounrey Diary

BÄSTA KORTFILMSDOKUMENTÄR (Best Documentary Short Subject)
Killing in the Name
Poster Girl
Strangers No More
Sun Come Up
The Warriors of Qiugang

Och här får jag väl erkänna att jag är helt clueless vad gäller dessa kategorier. Jag har försökt hålla koll på vad som brukar vinna, men det finns inte mycket tydliga mönster. Andra Oscarsbloggare har diskuterat coh gissat, men de är sällan överens och även när de är det så visar lite grävning i historik att de inte brukar ha rätt här ändå. Dess kategorier är är de tre jokrarna i leken, och att gissa rätt här har lika mycket med tur att göra som någonting annat.

Emil chansar: NA WEWE - MADAGASCAR, A JOURNEY DIARY - KILLING IN THE NAME

Vad jag har sett i veckan: Oscarsfilm och skräck

TRUE GRIT (Joel & Ethan Coen, 2010)

Oscarsnominerad remake av John Wayne-rullen De sammanbitna. En ung tjej anlitar en råbarkad U.S. Marshal för att jaga fatt på den man som mördade hennes far. En enkel historia som börjar fint men som inte riktigt håller hela vägen ut för min del (att jag inte är något större western-fan har kanske något med det att göra). Filmen är väldigt konventionell, vilket är förvånande med tanke på att det är bröderna Coen som ligger bakom den. De brukar vara mer ambitiösa än så här. Men visst är det en välgjord film. Jeff Bridges är underhållande, Matt Damon överraskar och stjärnskottet Hailee Steinfeld imponerar rejält i huvudrollen.

3/5

CARRIE (Brian De Palma, 1976)

Skräckfilm om utstött tonårstjej med både über-religiös morsa och telekinetiska krafter. En dryg timmes småseg uppbyggnad med en rätt så imponerande avslutning. Väldigt utstuderad filmning med slow-motion, långa klipp och delad skärm, vilket är lite kul att titta på men knappast bidrar till någon kuslig stämning. Mycket som skulle vara otäckt framstår mer som ofrivilligt komiskt. I överlag en besvikelse.

2/5

THE KING'S SPEECH (Tom Hooper, 2010)

Brittiskt drama om kung George VI och hans kamp för att överkomma sitt stammande i upptakten till andra världskriget. Filmen lyckas bra med det mesta som den strävar efter. Alla tidsenliga detaljer känns trovärdiga och imponerande, storyn bygger effektivt upp till ett tillfredsställande klimax och Colin Firth och Geoffrey Rush är suveräna i rollerna som kung och talpedagog. Dessutom bjuds det på en hel del skön engelsk humor här och där. Men ibland filmen känns ändå lite... standard. Handlingen bjuder inte på några överraskningar, och efter ett tag blir det lite kvävande med all den brittiska adelsvärlden. Filmer är kul att se, men den lämnar inte mycket bestående intryck.

3/5

SHUTTER ISLAND (Martin Scorsese, 2010)

Två poliser beger sig till ett mentalsjukhus på en ö där en dömd mördare har försvunnit. Det hela utvecklar sig till ett spännande mysterium där inget verkar vara vad det ser ut att vara. Filmen slår på stora trumman direkt med mystiska flashbacks och minnesbilder, och det är svårt att inte ryckas med i handlingen. Härlig atmosfär och en grymt imponerande rollista. Martin Scorsese gör sällan dåliga filmer.

4/5

DÖD SNÖ (Tommy Wirkola, 2009)

Norsk skräck-komedi där ett antal ungdomar på semester i en avlägsen fjällstuga blir attackerade av zombies. Men inte vanliga zombies, utan nazist-zombies! Filmen har rätt så mycket Evil Dead-stuk över sig, men den är aldrig det minsta otäck och det dröjer lite väl länge mellan skratten. Den tar sig en aning mot slutet när den satsar mer helhjärtat på komedi-momenten, men det är ändå en rätt så halvsunkig rulle.

2/5

THE OTHERS (Alejandor Amenábar, 2001)

Kvinna med två barn bor i hus i England där det tycks börja spöka. Låter kanske superintressant, men det här är en riktigt välgjord skräckfilm. Tyngden ligger mer på att sakta bygga upp en otrygg stämning än på att skrämmas, och det lyckas man verkligen med. Mörkret härskar överallt då barnen är ljusallergiker, dörrar måste hållas stängda och någonting verkar ligga dolt i husets förflutna. Tillsammans med en svårförutsägbar story och en gedigen insats av Nicole Kidman i huvudrollen så hör det här till de bättre skräckfilmer jag har sett på länge.

5/5

BURIED (Rodrigo Cortés, 2010)

Ryan Reynolds spelar en amerikansk lastbilschaufför i Irak som blir kidnappad och vaknar upp instängd i en kista begravd under jorden. Hela filmen utspelar sig i denna trälåda, och man har inte "fuskat" genom att använda flashbacks eller liknande. Vilket kanske är synd, för det blir faktiskt lite småsegt på sina ställen. Det är dock inte alltför ofta, utan filmen är oftast rätt så spännande när vi följer huvudpersonens jakt efter någon som kan hjälpa honom genom en mobiltelefon. Om inte annat så är det ett intressant upplägg. Minuspoäng för slutet.

3/5

THE FIGHTER (David O. Russell, 2010)

Baserad på en sann historia om boxaren Micky Ward och hans nerknarkade bror Dicky Eklund. Filmen hämtar inspiration från en rad olika boxningsfilmer och levererar en story där både karaktärer och fajter kan få ordentligt utrymme. Boxningsmatcherna är grymt snyggt filmade och soundtracket är klockrent. Men det är skådisarna som lyfter filmen. Mark Wahlberg, Amy Adams och Melissa Leo är samtliga imponerande, men allra bäst är Christian Bale som den lurige och högljudde Dicky. Han har aldrig varit bättre än här.
4/5