Bra film och film man tycker om: vad är skillnaden?

En av mina favoritfilmer är actionrullen Crank, där Jason Statham spelar en yrkesmördare som får ett gift i kroppen som gör att han dör om han inte håller adrenalinet uppe konstant. Och när jag säger "en av mina favoritfilmer" menar jag verkligen en av de filmer jag gillar allra mest någonsin i hela världen. Vi snackar Topp 5 här. Jag kan se den hur många gånger som helst utan att tröttna. Det är bara 100% action hela tiden. Den osar coolhet. Den skäms inte för vad den är och försöker inte pressa in för mycket onödig story som ingen bryr sig om. Det är helt enkelt en vansinnigt underhållande film.

"Juice me."

Men när jag pratar film med andra filmfanatiker så drar jag mig rejält från att avslöja att Crank skulle dyka upp på min personliga topplista. Den är ju så urbota dum (även för att vara en actionfilm). Där är ju ingen handling eller intressanta karaktärer. Den har ju ingenting att säga. Det är ju inget kvalitativt filmskapande. Den är ju inte "bra"!

Men... varför är den inte det? Eller, vänta. Vad menas egentligen med "bra" film?

Gudfadern är en "bra" film. Citizen Kane är en "bra" film. Pulp Fiction och För en handfull dollar och De sju samurajerna är också "bra" filmer. Objektivt "bra", alltså: solen går upp i öst, vatten är vått, och de filmerna är "bra". Jag vet att de är "bra" för att jag har läst att alla kritiker och filmexperter säger att de är "bra". De säger att de filmerna har den sortens kvaliteter som "bra" filmer ska ha. Vissa av dessa människor har varit hardcore filmintresserade i 30 år eller mer. De har spenderat mycket tid på att forska om, fundera på och diskutera film. En gång i tiden har de influerats av kritiker och filmexperter som kom före dem. Idéen om "bra" film är inget som någon enskild människa har bara kommit på helt plötsligt, utan det har vuxit fram ända sedan filmmediet först kom till i slutet av 1800-talet. Om några är kvalificerade att säga vad som är "bra" film så är det dessa personer.

En "bra" film.

Själv har jag bara varit filmfanatiker i ett par år. Jag har aldrig pluggat filmvetenskap på universitet eller dylikt. Jag har läst ett par böcker om film, men resten av min kunskap kommer bara från att ha tittat på film, pratat om film och läst bloggare och kritiker på nätet och i tidningar. Visst, jag försöker suga åt mig så mycket kunskap och olika infallsvinklar som möjligt för att kunna få ut så mycket som möjligt av mitt filmtittande. Men är jag kvalificerad att säga vad som är "bra" film? Nej, det tror jag inte.

Så visst tror jag att det kan finnas objektivt "bra" (och därmed också "dålig") film. Givetvis är det ingen exakt vetenskap, men det finns kriterier och måttstockar som har vuxit fram under det senaste dryga århundradet som experter ( kanske omedvetet) använder sig av för att bedöma film. Det tror jag kan finnas.

Men. Användandet av dessa kriterier och måttstockar måste växa fram naturligt hos varje människa som använder dem. En aspirerande filmfanatiker ska inte läsa att kritiker och experter tycker att Gudfadern är en "bra" film och därmed hålla med om det. Han måste försöka förstå vilka egenskaper den har som gör att den anses "bra", och han måste dessutom försöka förstå varför dessa egenskaper anses vara "bra". Objektivt "bra" är ingen bedömning som ska göras i all hast. Kunskapen om "bra" måste antagligen växa fram under en lång tid. Åratal.

Så får inte en vanlig Svensson säga att en film är bra? Jo, det är klart han får. Har man varit på bio och sett Inception och blivit jätteimponerad så är det klart att det är en bra film i ens egen åsikt. Det är ett subjektivt bra. Ett bra som inte behöver stängas in av citationstecken. Ett subjektivt bra, alltså ett bra som helt baseras på individuell smak, är tillgängligt för alla. Om ett objektivt "bra" kräver år av lärdom och kunskaper för att förstås och användas korrekt så är det också främst till nytta i mer slutna sammanhang med andra folk som förstår sig på vad som är "bra".

Francis Ford Coppola är glad, för han är ansedd att vara "bra".

Så är dock inte fallet. Surfar man omkring på forum och bloggar på nätet stöter man på idel människor som avgudar regissörer som Akira Kurosawa, Francis Ford Coppola och Orson Welles, alltså regissörer som är allmänt erkända som skapare av "bra" filmer. Många av dessa människor på nätet är filmstuderande och förstår sig på "bra", eller är i alla fall på god väg att lära sig. Det är helt okej. Andra är mångåriga experter och har sysslat med film länge. Ännu bättre.

Andra är tonåringar eller nykomlingar som inte har låtit sin uppfattning om "bra" utvecklas naturligt, antingen för att de inte bryr sig tillräckligt mycket eller för att de helt enkelt inte har varit filmintresserade tillräckligt länge för att det ska ha fått chans till det. Men de har hört att dessa regissörers filmer ska vara "bra" och därmed sällar de sig till skaran, för om man tycker likadant som experter så måste man ju ha rätt. Och om någon skulle ifrågasätta deras tycken så kan de peka på experterna och säga "Jo, men dessa personer håller med mig, och de vet minsann vad som är bra film!". Jag vill poängtera här att jag inte försöker vara snobbig och påstå att man inte kan gilla Gudfadern när man är 16 år gammal. Det handlar om ton. Man kan säga att Gudfadern är bra för att man gillar den som film. Man kan inte säga att den är objektivt "bra" och en solklar klassiker och en milstolpe i filmhistorien om man inte förstår varför.

Så för gemene man är "bra" oväsentligt. Bra regerar istället. "Bra" är inte bättre än bra. "Bra" är annorlunda än bra.

För att återknyta till vad jag skrev i början: Crank är ingen "bra" film. Men i mina ögon är den bra. Nej, inte bra. Fantastisk. För jag tycker om den så jävla mycket. Jag kan argumentera för varför jag gillar den också, men de sakerna jag gillar den för väger inte så tungt i sammanhang där "bra" styr och ställer. Det är inte samme kriterier och måttstockar som gäller.

Man kan spinna vidare på detta. Varför är draman så mycket oftare "bra" än actionfilmer och rysare är? Varför är gamla svartvita filmer mer "bra" än moderna rullar? Varför är allvarliga filmer mer "bra" än komedier? Det har jag ingen aning om. När jag tänker på vilka filmer som är mina favoriter så är det just komedier som dominerar. Visst, det är filmer som kan ha fått bra kritik och så, men kanske inte mycket som allmänt skulle kallas klassiker. Varför gillar jag så mycket film som inte är så "bra" som möjligt?

Världens bästa vampyrfilm. Enligt mig.

Det vet jag inte det heller. Jag vet bara vad jag gillar. Jag vet att när jag sätter ett betyg på en film på t. ex. Filmtipset.se så är det mest för personligt bruk, så jag själv kan hålla reda på vad jag har sett och vad jag tyckte om. Varför ska jag då försöka anpassa mig och ljuga för att imponera på en osynlig publik?

Slutsatsen är kanske att vi har alla olika tycke och smak. Det verkar löjligt att ha skrivit 1300 ord bara för att komma fram till denna självklarhet, men så är det. Jag gillar Gudfadern, men den är lite seg och utdragen på sina ställen. Därför har jag satt 3/5 i betyg på den. Jag tycker om Martin Scorseses kritikerrosade film Taxi Driver riktigt mycket och ger den 4/5 i betyg, då den är jättebra men saknar det där lilla extra som skulle få mig att verkligen trollbindas av den. Men jag älskar Crank. Och Anchorman: The Legend of Ron Burgundy med Will Ferrell. Och The Boondock Saints. De får alla 5/5 i betyg. 5/5 får även mer kritikerhyllade filmer som Lost in Translation och Gökboet. Inte för att det är okej att säga att de är "bra". Utan för att de är bra.

Så jag får kanske ta tillbaka det jag skrev i den här bloggens första inlägg. Skriver jag att en film är bra så betyder det att den är bra. Har ni läst hela det här inlägget så förstår ni förhoppningsvis vad jag menar när jag säger så.